Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

möbler och bord, och den slickade snart själva väggarna. Prästen gick uppåt och satte
sig högst upp i översta tornet, från vilket han tusentals och åter tusentals nätter
studerat de gåtfulla stjärnorna och försökt tyda sin världs öde och vinna någon
förståelse för all sin tids obegriplighet genom de eviga stjärnornas rörelser utan att
lyckas. Det var nu hans likbål som brann. Slottet Camelot brann när den siste
besökaren kom. Och det brann icke ut förrän den sista mänskliga eldslågan slocknat i
gudsmannens heliga hjärta. Så dog gamle mannen Merlin, och med honom dog
slutligen Camelot.
Och samma år möttes två starka riddare på en tunn bro över en djup kanjon i det
sydliga Norge. De var bägge två utmärkt rustade, men den som kom ifrån söder bar
två svärd i stället för ett. Ingen ville ge vika. De var båda två alltför ädla för att kunna
ödmjukt ge rum åt den andra med att vända hästen tillbaka till brofästet. En enda
lösning var möjlig: en manhaftig kraftmätning.
"Riddare, du som är yngre än jag, gå ur vägen!"
"Vem tror du du talar till? Gå själv ur vägen, om du ej är konungason liksom
jag!"
"Vilken konung kan du vara son till?"
"Det angår dig inte! Ur vägen, din näsvise främling! Jag är adoptivson till gode
kung Markus, så nu vet du det!" Därmed red morske ynglingen genast till anfall.
Den andre, som hade två svärd, hette Lancelot. Han hade aldrig i hela sitt liv
mött sin överman. Men till sin gränslösa och oerhörda förvåning så slogs han ur
sadeln av denne ursinnige yngling, och Lancelot föll ner i djupa kanjonen, slog
skallen i klippan och rörde sig ej när han föll ner i forsande vattnet.
Den unge, som icke var oädel, såg att den andre blev skadad i fallet och dök utan
tvekan rakt ner i den farliga forsen. Han drog upp den äldre ur vattnet, men Lancelot
kunde ej räddas. Hans huvud var spräckt. Men med sin sista livsgnista frågade han
unge pojken: "Vem är du?"
"Jag kallas prins Tristan."
Då log riddar Lancelot, och stilla dog han, men leendet lämnade icke hans anlete.
Lancelots livs sista tanke var: "Härlig är ändå försynen och ödets besynnerliga
outrannsaklighet. Jag får dö genom dens hand vars fader jag mördade med att ej
komma i tid med min hjälp." Dessa ord hann han viska, men de var så svaga att
Tristan med svårighet hörde dem. Tristan blev arg när han dog. "Du vet någonting
om mig som jag icke vet! Kära fiende, du får ej dö nu! Kom åter! Förbannade själ,
kom tillbaka!" Han ruskade livlösa kroppen, men livet kom icke tillbaka. "Och jag
fick ej veta ens vem du själv var!"
Och han red med den livlösa riddarens kropp hem till gamle kung Markus. Han
tog även svärdet och riddarens häst med.
När konungen hörde vad hans adoptivson ställt till med blev han mäkta vred.
"Du har mördat en ärbar och högboren riddare på ytterst ärelöst sätt!"
"Det var otur, ej mord. Ännu mera vanhederligt hade det varit att vika tillbaka
och låta en främling få aldrig förtjänt företräde."
"Men skada är det att du inte fick veta vem riddaren var. Kanske var han den
störste mest ärbare mannen i världen? Vem vet?"
"Om han föll för min styrka var han ej en stor och stark baddare men blott en
svag gammal stackare."
"Alla, min son, kallar du klena stackare, blott för att de ej kan hållas i sadeln mot
dig. Det är nog ett fatalt och stort misstag att utklassa alla som inkompetenta för att
de ej är lika goda som du. Alla människor är individer. Att ingen är lika totalt
obesegrad i striden som du måste icke betyda att alla är lika föraktliga kraftlösa
stackare."
"Han var en tapper och motspänstig stridsman. Det var icke lätt att få honom ur
sadeln."
71