Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Nu föreslog Tristan att de icke mer skulle mötas med intet avgörande lansar men
med mera bitande och kanske mer effektiva och allvarsbetonade svärd. Morholt
önskade hellre att fortsätta fåfänga lansbrytningsleken, men när han förkunnade
detta fick han av sin envise fiende feghetens slag i sitt ansikte: "Vågar du ej, tappre
Morholt, bemöta en främling med svärd? Är du rädd för oss norrmän? Vill du kallas
feg av din eftervärld för att du ej djärvdes möta en fräck obstinat liten pojkvaskers
svärd?"
"Nå, välan," sade Morholt förgrymmad och ursinnigt kokande vred, "men då
skall jag ej skona ditt liv, fräcke dåre! Är alla så galna som du var du kommer ifrån?"
"Nej, långt galnare, ty jag är inte alls därifrån."
Och än en gång red de mordiskt varandra till mötes på nya och intet ont anande
hästar, och denna gång bar de högt burna och flammande svärd argt i stället för
harmlösa lansar. Ja, denna gång var det på allvar, ty nu gällde tvekampen livet. Ty
främlingen hatade Morholt så bittert som myränkan lömske herr myrlejon, och
riddar Morholt var ängslig och fruktade mer och mer för denne okände främlings
karriärplaner och var bestämt angelägen att skaffa hans hotfulla namn och person ut
ur tiden.
Med häftighet började striden, och denna allvarliga häftighet växte och blev
oavbrutet mer häftig och hatisk och blodig och fruktansvärd under det gräsliga
envigets utveckling. Ingen var större expert på gemenheter, skurkstreck och falskhet
i strid än Sir Morholt, och därför var striden så jämn mellan dem att det var rent
otroligt och såg ut att sluta fatalt för dem bägge. Men ingen föll än ur sin sadel.
"Vad är det för svärd som du slåss med?" for Morholt helt plötsligt och
skräckslagen ut mot sin motkämpe, men Tristan såg ej hans skräckslagna min och
besvarade frågan: "Ett svärd som jag fick av herr Döden personligen för att befria
mitt land från ditt skräckvälde, usling! Försvara dig, kräk!"
"Säg mig genast: vem fick du det svärdet av? Stal du det månne från död man?
Det tror jag är troligast!"
"Usling! Jag fick det av Riddaren av De Två Svärden. Han själv hade användning
endast för ett."
"Och vem var väl den riddaren? Hette han Lancelot?" Morholt, förstås, hade
plötsligt igenkänt det ryktbara svärdet.
"Försvara dig, kruka, och prata ej goja!" Och därmed högg Tristan av en av sin
fiendes halssenor. Såret var vådligt, och krigaren slutade kämpa. Han blödde som ett
knallrött vattenfall och gled ur sadeln med långsamhet. Han föll till marken
försiktigt, ty livet rann långsamt ur kroppen, och än var han medveten nog att till sitt
allra yttersta motverka sitt eget fall.
Tristan såg att han fiendes livs sista strid stod för dörren och steg själv, ur tjugo
allvarliga djupa sår blödande själv, ur sin sadel och böjde sig över den döende. Den
gamle knektveteranen låg stilla och viskade till honom: "Aldrig har jag mött en
kämpe som du. Endast en enda man har jag någonsin mött som har kämpat som du,
och det var konung Arthur."
"Du frågade mig vem den riddare var som jag fick detta svärd av. Vad sade du
att denne riddares namn eventuellt var?"
"Du ville ej höra. Så lev utan öra för vem du själv är. Jag är den sista mannen i
livet som vet vem du är, och du själv har berövat mig livet." Och riddaren slöt sina
ögon och dog. Tristan såg det och började gråta. Han grät som ett barn över stupade
fiendens kropp, för att denne grymt tagit sin hemlighet med sig i graven. Han hörde
ej folket som kring honom skrek: "Leve konungen! Leve befriaren! Leve
tyrannmördaren!"
Och han hämtades upp av en skara av yra och hänförda mänskor som älskade
honom och dyrkade honom. De sade: "Bliv du nu vår härskare! Härlige hjälte, som
75