Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Riddar Lancelot söker och skall även finna min ende rättmätige son, och när han
kommit åter till rätta är tronen och riket och allt vad det innebär hans."
"Men ej förr. Tills han kommer tillbaka är jag ende sonen och arvingen."
"Du är en oäkting och en bastard, som blev avlad och född mot min vilja."
"Det säger du nu, men min mor säger att när det hände så sade och tänkte du
motsatsen. Och faktum är att jag finns och att jag existerar och att jag är din ende
levande son."
Kungen brusade upp och förlorade all sin behärskning, som han aldrig förr gjort
i hela sitt liv. Unge Mordred var den allra förste som någonsin såg Arthur arg, vilket
ej kunde dämpa men snarare endast fick Mordreds politiska vidriga planer att
uppflamma och gradvis sättas i verket långt tidigare än han först hade ämnat.
Kung Arthur uppsökte i diger förtvivlan sin älskade drottning.
"O drottning, vi måste få barn!"
"Varför det nu så plötsligt?"
"Min tron måste räddas. Vi måste få äkta och lagliga söner så att ej bastarden Sir
Mordred..."
"Din son, som är frukten av ditt eget äktenskapsbrott!"
"Som dock högst ofrivilligt begicks, men det tror inte du, och det släpper ditt öra
ej in i ditt annars så goda förstånd. Hör nu på! Det är allvar. Sir Mordred är ond och
vill oss och vårt rike blott illa."
"Det tror du blott. I din fegt sjukliga misstänksamhet vill du se i var duglig och
strävande och ambitiös duktig mänska en fiende. Du vill ej giva ditt rike i arv åt en
man som är bättre än du. Det är sanningen. Du vill ej unna din laglige arvinge något
som han icke själv har med möda och slit samlat hop, som du själv haver gjort. Du är
avundsjuk på den som ärver din egendom, som du vill girigt behålla och ej låta
någon få del i som ej är din tigande slav, som Gawain är och Gareth!"
"O Gunvor! Förstår du ej nuets ohyggliga allvar? Kan du icke se ifrån långt håll
hur Mordred blott stinker av ondska, fördärvlighet, grymhet och skamlöshet? Kan
du ej skilja emellan det goda och det som är ont?"
"Jag förstår ej ditt dille. Men detta är svaret på dina högst skändliga skamlösa
lortiga fräcka begär: du får aldrig mer sova hos mig. Du får aldrig ett barn mer av
mig. Ty jag kan icke giva dig barn utan kärlek. Ett barn kan ej födas på grund av att
du önskar hava en arvinge. Materiella skäl är ej rätt mynt för att skaffa sig barn.
Endast kärlek kan bringa en kvinna till barnsbörd, en kärlek som den som du gav
mig vår bröllopsnatt och som följaktligen gav dig prins Tristan. Hur härlig var icke
den kärleken! Men kärlekslöse prelaten Merlin tog ifrån oss den av någon underlig
anledning, och sedan dess har du varit så kall som ett stelfruset lik. Hur kan jag efter
femton ohyggliga mardrömsår, som varit lika sterila och innehållslösa och tunga som
Afrikas öknar, och som du har kärlekslöst låtit mig hopplöst försmäkta i, nu plötsligt
ge dig en kärlek som du aldrig gett mig, blott för att du finner det nödvändigt för
dina materiella intressen att fortleva? Konung, om du ger mig kärleken skall jag
besvara den, men jag kan ej ge dig svar på vad du ej har givit mig. Du har nu levat i
femton år utan min kärlek, och det har du nöjt dig med. Nöj dig då även med att du
får vara befriad från drottningens kärlek för resten av livet, som jag vågar hoppas för
din egen skull att ej pågår i femton år till!"
"Om du kände Sir Mordred så såg du den nöd som vi alla och världen befinner
sig i, och då nekade du ej min ringa begäran. Men du är förstockad och vill icke se
vad vi män måste se varje dag till vår döddag av fasor, bekymmer och eländen.
Hopplöst förstockad och blind är var kvinna i evighet, och hennes vilja att aldrig ta
del utav annat än glädje och flärd bliver hennes och all världens eviga undergång."
Kungen gick ut.
51