Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

säger åt dem att döda er gör de det genast. Men det är ej ert dyra liv jag begär av er.
Allt jag vill ha är er kärlek. Vad nu?" Arthur kräktes med ens, och blott han visste
anledningen: något som ej var mat hade funnits i maten. "Min konung, mår ni inte
bra?"
Arthur sade då när han spytt färdigt: "Förlåt mig, min fru. Jag bär tydligen mig
inte åt som sig bör. Se, er matta är fläckad och hopplöst förstörd av de häftiga
spyorna."
"Det gör ej något. Blott intag en ny plats vid bordet och fortsätt att äta."
"Men jag är ej hungrig och har icke längre aptit."
"Hemska träsmaken och beska smaken av magsaften går enklast bort om ni blott
äter mera. Försök! Ni skall se att ni ej kräks igen."
Arthur kunde ej neka, och han var egentligen fruktansvärt hungrig. Han åt, och
han kastade ej upp igen, ty de örter som han fått av fader Merlin hade följt ut ur
magen vid dess första utrensning. Nu fanns ej någonting kvar i hans kropp som
förmådde bekämpa de främmande safter som Sjöjungfrun bjöd honom intaga.
"Kära fru Morgan, ni kallade just er själv drottning. Är ni då en drottning?"
"Jag har många namn, och ett är Nattens Drottning. Men hör noga på. Ni har ätit
av maten, och pappas förbannade örter som han givit er såsom motgift mot mina
förtrollande droger finns ej längre kvar i er mage. Hör på nu. Jag älskar er. Giv mig
er kärlek så skall även jag ge er min. Det är allt jag begär av er. Jag vill ha barn med
er. Lyd mig och älska mig."
"Aldrig så länge jag är världens konung. Vill ni att jag skall begå
äktenskapsbrott?"
"Ni är inte en konung. Ni är blott en alldaglig futtig normal stackars människa.
Äktenskapsbrott kan blott kvinnor begå, ty för männen är det inget brott men en
plikt."
"Tig, du skändliga kvinna!"
"Jag ser hur ditt öga beslöjas och höljs av de dimmor som drogerna vävt in din
själ i som i en skön klibbig ofrånkomlig spindelväv. Du blir allt mattare, samtidigt
som dina köttsliga känslor blir starkare. Gör inte motstånd. Det lönar sig inte. Du
faller ändå. Kom nu hit till min sida. Min tjänare, hjälp hit den vacklande Arthur."
"Det svindlar och snurrar för ögonen."
"Bry dig ej om det. Jag vill bara njuta din kärlek förrän du är medvetslös. Älskade
Arthur! I fem långa år har jag väntat och längtat hett efter din ankomst. Nu äntligen
realiseras mitt livs ambition. Käre Arthur, nu ser du all världen i svart, men du kan
inget göra, ty mina välsignade örter har tagit ifrån dig allt motstånd, din manliga
auktoritet och din vilja. Nu fullkomnas kärleken, som ensam lever i dig. Käre Arthur!
Min älskade Arthur!"
Och Arthur var maktlös. Han kunde ej någonting göra. Han kunde blott lyda den
djuriska lusta som ensamt i honom ej dödats men blott stimulerats. Allt annat var
dött: all moral, all hans vilja och manliga kraft, allt förstånd, all kontakt med all
verklighet, gudomlighet och naturen. Blott djuret, naturen regerade honom i blindo,
och det endast kämpade mot det framstormande mörker som alltmera intog hans
själ. Djuret löpte en tragisk och omöjlig kapplöpning med den fullständiga
medvetslösheten som hopplöst berövade honom sig själv. Djuret löpte till slutet och
dog när det slutligen uppnådde mållinjen. Allt var då tyst och förbi. Det var
midvinternatten, och ute i sjumilasjön hördes sjömonstren böla och gorma.
Kung Arthur låg medvetslös vid svarta fruns nu föraktande sida. Hon snäste en
order till kåpklädda nattsvarta tjänarna: "Bär honom bort, spärra in honom, låt
honom dö utav hunger och svält som de andra. Han är ej mer värd ens ett vitten.
Som alla de andra var han blott en människa. Ingen kan motstå mig på hela jorden.
Så tråkigt det är att ej någonsin möta sin överman!"
"Hur skall vi göra med svärdet?"
38