Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

och berusning åt min fantasi. Visa ut mig en örn när som helst, och du skall strax få
se honom tam som en anka få äta en köttbit ur min egen hand vackert sittande på
mina skuldror och utan att skada mig så att ens en droppe blod flyter ut ur min
kropp. Jag blev Markus betroddaste hästkarl och hans favoritfalkenerare, och jag
blev kärare för honom för varje år, ty han ägde ej barn eller hustru. Familjeliv hade
han avstått ifrån, ty i sin ungdoms blomstring så hade han hört av en präst en fatal
profetia. Den gudsmannen påstod som så: 'Du skall gifta dig, men din mest älskade
son skall begå vidrigt äktenskapsbrott med din hustru.' Och för att bli fri från en
sådan förbannelse gifte sig aldrig kung Markus."
"Vem var den förfärlige prästen?"
"En gammal och lång mager man. Han var säkert ett hundra år gammal och
hemma från England."
"En gammal och lång mager man? Var han fruktansvärt vördnadsinbjudande
och rent omöjlig att ej ta på allvar och fromt respektera, en man som all världen högt
fruktade?"
"Ja, konung Markus beskrev honom som en förskräckligt vis auktoritet."
"Det var min egen morfar, den gamle Merlin, Englands överstepräst. Nå, men
fortsätt."
"Så fäst blev kung Markus vid mig under åren, att han adopterade mig och
förklarade mig som sin arvinge. Allt som jag ännu ej kunde såg han noga till att jag
lärde, och först och främst stridskonsten. Han ensam tillkommer äran och all hög
förtjänst för min seger för store Sir Morholt. Men säg mig: vad var du för honom?"
"Han var min beskyddare, och jag var ämnad att bli hans gemål. Han var såsom
en farbror för mig och han var aldrig ovänlig mot mig. Jag älskade honom som
frände men icke som blivande make. Min tillgivenhet för hans hurtiga muntra
person var total, eller hade visst varit total, om han blott aldrig friat till mig. Ni får
aldrig tro, ädle herr Tristan, att jag tyckte om att ni dödade honom. Jag hatar er för
det, ty han var den första person i mitt liv som ej djuriskt behandlade mig mer än illa.
Han var en trygg borg för den fredlösa bräckliga veka Isolde, och jag var i hans
närhet trygg."
"Om ni hatar mig, varför har ni då här räddat mitt liv?"
"Det finns något emellan oss som jag ej vet vad det är men som tvingar mig att
icke låta er dö. Ni är såsom en broder för mig, och jag vet icke varför."
"Och alltsedan jag först fick se er har ni varit såsom en syster för mig, och jag vet
icke heller alls varför."
"Sir Tristan, ni måste ta reda på vem ni själv är. Något säger mig att både ert liv
och andras beror av att ni tager reda på vem ni egentligen är. Gör det till ert livs
uppgift."
"Men hur skall jag då kunna göra det?"
"Minns ni fortfarande kusten som köpmännen från fjärran östern tog bort er
ifrån?"
"Bilden av denna kust är den starkaste bilden som någonsin etsat sig fast i min
själ. Den är tydligare än nå'n annan."
"Så finn denna kust. Den kan ge er en ledtråd."
"O drottning, det finns lika talrika kuster i världen som stjärnor i himlen. Tro ej
att en sådan sak praktiskt kan utföras."
"Men den som söker, han finner."
"Men jag vill ej finna min identitet. Kanske slutligen, när jag är döende, att då
mitt ursprung skall avslöjas för mig, men ej före dess. Jag är nöjd med att ingenting
vara. Jag vore då hellre ett intet än son till den store världshärskaren Arthur och hans
egen arvinge. Markus förskräckliga bergiga fattiga land, som blott fjordar och fjäll är,
är fullkomligt nog såsom arv åt den okunskapstörstige Tristan. All sanning
förskrämmer mig."
78