Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Men farorna hemma i England förkovras och gläds när ni ej råder bot på dem
med eder frid och er fred."
"Sir Gawain klarar av dem med drottningens hjälp."
"Lita icke på drottningen, konung! Hon bliver vårt fosterlands bane!"
"Nu yrar han åter och talar blott dårskap," förkunnade jungfru Elaine.
"Nej, jag yrar ej, Arthur. Vet ni vem det var som försökte förrädiskt med tolv
mans hjälp dräpa mig? Trots en vass lans tvärs igenom min njure bekämpade jag alla
tolv tills de alla låg slagna och döda på marken, och ledaren av dem, den trettonde,
tvingade jag genom våld att bekänna vad orsaken var till det hedersbankrutta
banditöverfallet, och mannen bekände att han hade utsänts av Mordred, en son till
kung Arthur och Englands tronarvinge."
"Ansträng er inte, Sir Lancelot. Vila och lugna er."
"Hör mera vad han berättade. Mordred, förkunnade nidingen, skulle befria vår
värld från kung Arthur och ta till sin fru drottning Gunvor."
"Det kan jag ej tro! Det kan ej vara sant!" sade Arthur.
"Sir Lancelot, febern och sjukdomen omtöcknar dig! Du vet ej vad du säger! Du
talar vad osant och falskt och omöjligt och vansinnigt är, och du vet det ej själv! Säg
ej ett enda ord mer!" Så sade Elaine, och hon grät där hon stod vid Sir Lancelots sida
på bräckliga ömmande knän.
"Du vet ej vad du säger, okynniga kvinna! Hör på, konung Arthur! Den samma
Sir Mordred låg bakom försöket att mörda mig. Han hade utsänt den nidingen, som
jag dock skonade, blott för att få mig ur vägen för gott och förpassad ur livet!"
"Och varför, Sir Lancelot, skonade du denne usling?"
"Han var så omåttligt och drypande äckligt odräglig och feg, att jag ej kunde
smutsa mitt svärd med hans skändliga blod, som då redan besudlats och fläckats av
tolv ärelösa omänskliga mördarestackares blod. Men jag ber er: jag orkar ej mera och
måste få vila. Ni anar ej hur högt jag gläds åt att ha er två här. Jag kan klara mig nu
när jag har goda vänner som känner och älskar mig här." Och han svimmade, tycktes
det, men en god präst, som var ständigt vid Lancelots stinkande ruttnande sår, sade
stilla till kungen och jungfrun: "Han sover, och det har han ej gjort allt sedan han
anlände hit, vilket hände för nästan sex månader sedan. Han sover nu fridfullt. Förr
har han oupphörligt yrat och aldrig gett sig eller någon en lugn vederkvickande stilla
minut. Han kan räddas till livet nu."
Och i kung Arthurs och jungfruns starkt ömmande vaksamma och intensiva och
högst effektiva och varsamma vård blev snart Lancelot räddad till livet. Hans
blodflöde stoppades, och hans förskräckliga feber begynte att avta och släppa sitt
kvävande struptag om Lancelots hälsa. Men konungen tänkte: "Kanhända är
Mordred en digrare fiende än jag har någonsin fruktat och trott honom vara? Förutan
min Lancelot kan jag ej motstå fru Morgans sataniska kvinnomakt över vår värld, ty
jag själv är ett offer för kvinnan och hennes vampyriska skändlighet och ignorans.
Men vår Lancelot här är en ren man som aldrig befläckat sig med någon kvinna, och
han är allt hopp som jag har. Utan honom finns ej något ljus för vårt kön, för den
manliga kraften, för mannens gudomlighet och hans kontakt med det högsta av
manlighet: Gud. Därför måste jag vara hos Lancelot och hjälpa honom bli frisk. Det
är mera väsentligt att Lancelot snabbt blir sig själv, än att Mordred för tillfället
stoppas i England av mig. Utan Lancelot kan jag ej krossa Sir Mordred, och därför är
det ganska gagnlöst att hemma i England bekämpa Sir Mordred förutan Sir Lancelots
praktiska hjälp."
Men Sir Lancelot sade på nytt och på nytt: "Herre konung, res åter till England!
Jag klarar mig här med Elaine. Varje ögonblick är ovärderligt, ni får ej förlora ett
ögonblick, för varje ögonblick går era fiender längre och längre, och för varje
ögonblick som England är utan er barkar England allt mera åt fanders. O konung, ert
53