Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Men alla de andra av Tristans kamrater blev mördade, eftersom de gjorde
motstånd. Och hemligt i djupet av sitt mycket klarsynta hjärta beslöt dåren pajasen
Tristan att gruvligen hämnas.
Hans tokroligheter gav fröjd åt piraterna. Rått, hest och vrålande skrattade de åt
hans galenskap, och de behöll honom såsom en hovnarr. Den stillsamme Herbert
behöll de emedan han var så beskedlig och ofarlig. Honom begabbade de, och de
använde honom som hackkyckling och såsom driftkucku. Ty ingen grupp kan bestå
utan syndabock.
Men i sin galenskap kom då och då ett, förstås, mycket roligt ord, men även
samtidigt mycket djupt träffande ord från herr Tristan, ibland till den ena och än till
den andre, men alltid till enskilda blå individerna, som väckte upp deras stolthet och
individuella små särdrag. Han manade på denna utveckling, så att en dag det blev
strid mellan två så att en av dem dog med en kniv i sin navel. Och dåren drev
skämtet och gycklet så långt, att det en dag blev stort allmänt slagsmål ombord. Och
om natten, när råa ohyfsade alltför orakade busarna sov, smög den rolige pajasen
kring för att utvälja den som mest lämplig var att i den stunden förpassa ur livets
förgänglighet, och på den följande morgonen fann grova råskinnen en kamrat
mördad och började genast anklaga varandra och gräla och slåss tills ett par stycken
barkhjärnor låg där i kölsvinet med kraftigt blödande munnar och utslagna tänder.
Till slut kom de på att det kanske var oskyldige pacifisten som lönnligen orsakat
dråpen, som snart var långt flera än ett. Som bevis att det inte var han bad den ärlige
Herbert de busarna att binda fast honom noggrant vid masten. Om blod ändå utgöts
i nattmörkret skulle de veta att han ej var skyldig. Och Herbert bands fast med i
köttet djupt skärande rep, och på morgonen fanns ännu en vara mördad i sömnen,
och det fastän Herbert ej rubbat en knut.
Nu blev mördarna rädda. De började tala om spöken, fantomer och vålnader, och
inte en kom på tanken att misstänka den sinnesrubbade skeppsidioten, som trodde
att allt blod som flöt blott var saft, karamellsaft, tomatsås och rödbetssås och annan
sås. Men så sade han blott för att dölja sin rädsla för blodet. Om någon karl sprätte en
droppe av blodet på honom så sprang han högt galltjutande därifrån medan karlarna
vrålade, gurglade och nästan sprack av hejdundrande magskratt och gapskratt.
Försiktigt och utan att bliva för ivrig gav Tristan så varje sin fiende en efter en en
ohygglig bloddrypande död. Och de skrattade alltjämt åt clownen, som var lika
lustig och stollig som ett ivrigt leklystet nätt och jämnt gående ettårigt barn. Denne
stolle var det stora ljus som förskingrade döden och mörkret och faran och skräcken
och nattens förskräcklighet från den förskräckliga laglösa skaran. Och från det att
alla kamraterna till de två vännerna slaktats, så talade ej riddar Tristan och Herbert
ett ord med varandra så länge kamraternas mördare än var vid liv. De två vännerna
låtsades icke alls känna varandra. Och när en av rövarna frågade Herbert: "Vem är
denne clown?" var den vårdslöses svar: "Han är en stackars sinnesslö och efterbliven
och föga normal namnlös dåre, som de tänkte föra till Markus av Norge som
hovnarr."
"Hos oss blir han bättre förplägad och långt mera uppskattad än hos en konung!"
var grova barbarernas svar, ty de hatade konungar och allt vad konungar hette. De
kände ej till något värre än konungatiteln, ty de ville var och en själv vara sin egen
herre och ej hava andra till herrar. De ansåg sig vara Guds fria naturbarn, som ej
lydde människors lagar, ty Gud, sade de, var en god kraft som ej ville inskränka
någonting mänskligt och som därför även berättigade varje troende till vad som
helst. Allt som skedde i Guds namn var heligt, om än det var mord eller sjöröveri
eller fylla och smutsiga ord. Det var deras moral.
Att de alls tolererade Gud gjorde Tristan betänksam. "Hur kan man då
kallblodigt avliva troende människor? Kan man det alls? Jag är slagen av samvetets
röst som förlamar min handlingskraft och tystar tungan. Men dock, det är deras liv
91