02.09.2013 Views

Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Men alla de andra av Tristans kamrater blev mördade, eftersom de gjorde<br />

motstånd. Och hemligt i djupet av sitt mycket klarsynta hjärta beslöt dåren paja<strong>se</strong>n<br />

Tristan att gruvligen hämnas.<br />

Hans tokroligheter gav fröjd åt piraterna. Rått, hest och vrålande skrattade de åt<br />

hans galenskap, och de behöll honom såsom en hovnarr. Den stillsamme Herbert<br />

behöll de emedan han var så beskedlig och ofarlig. Honom begabbade de, och de<br />

använde honom som hackkyckling och såsom driftkucku. Ty ingen grupp kan bestå<br />

utan syndabock.<br />

Men i sin galenskap kom då och då ett, förstås, mycket roligt ord, men även<br />

samtidigt mycket djupt träffande ord från herr Tristan, ibland till den ena och än till<br />

den andre, men alltid till enskilda blå individerna, som väckte upp deras stolthet och<br />

individuella små särdrag. Han manade på denna utveckling, så att en dag det blev<br />

strid mellan två så att en av dem dog med en kniv i sin navel. Och dåren drev<br />

skämtet och gycklet så långt, att det en dag blev stort allmänt slagsmål ombord. Och<br />

om natten, när råa ohyfsade alltför orakade busarna sov, smög den rolige paja<strong>se</strong>n<br />

kring för att utvälja den som mest lämplig var att i den stunden förpassa ur livets<br />

förgänglighet, och på den följande morgonen fann grova råskinnen en kamrat<br />

mördad och började genast anklaga varandra och gräla och slåss tills ett par stycken<br />

barkhjärnor låg där i kölsvinet med kraftigt blödande munnar och utslagna tänder.<br />

Till slut kom de på att det kanske var oskyldige pacifisten som lönnligen orsakat<br />

dråpen, som snart var långt flera än ett. Som bevis att det inte var han bad den ärlige<br />

Herbert de busarna att binda fast honom noggrant vid masten. Om blod ändå utgöts<br />

i nattmörkret skulle de veta att han ej var skyldig. Och Herbert bands fast med i<br />

köttet djupt skärande rep, och på morgonen fanns ännu en vara mördad i sömnen,<br />

och det fastän Herbert ej rubbat en knut.<br />

Nu blev mördarna rädda. De började tala om spöken, fantomer och vålnader, och<br />

inte en kom på tanken att misstänka den sinnesrubbade skeppsidioten, som trodde<br />

att allt blod som flöt blott var saft, karamellsaft, tomatsås och rödbetssås och annan<br />

sås. Men så sade han blott för att dölja sin rädsla för blodet. Om någon karl sprätte en<br />

droppe av blodet på honom så sprang han högt galltjutande därifrån medan karlarna<br />

vrålade, gurglade och nästan sprack av hejdundrande magskratt och gapskratt.<br />

Försiktigt och utan att bliva för ivrig gav Tristan så varje sin fiende en efter en en<br />

ohygglig bloddrypande död. Och de skrattade alltjämt åt clownen, som var lika<br />

lustig och stollig som ett ivrigt leklystet nätt och jämnt gående ettårigt barn. Denne<br />

stolle var det stora ljus som förskingrade döden och mörkret och faran och skräcken<br />

och nattens förskräcklighet från den förskräckliga laglösa skaran. Och från det att<br />

alla kamraterna till de två vännerna slaktats, så talade ej riddar Tristan och Herbert<br />

ett ord med varandra så länge kamraternas mördare än var vid liv. De två vännerna<br />

låtsades icke alls känna varandra. Och när en av rövarna frågade Herbert: "Vem är<br />

denne clown?" var den vårdslö<strong>se</strong>s svar: "Han är en stackars sinnesslö och efterbliven<br />

och föga normal namnlös dåre, som de tänkte föra till Markus av Norge som<br />

hovnarr."<br />

"Hos oss blir han bättre förplägad och långt mera uppskattad än hos en konung!"<br />

var grova barbarernas svar, ty de hatade konungar och allt vad konungar hette. De<br />

kände ej till något värre än konungatiteln, ty de ville var och en själv vara sin egen<br />

herre och ej hava andra till herrar. De ansåg sig vara Guds fria naturbarn, som ej<br />

lydde människors lagar, ty Gud, sade de, var en god kraft som ej ville inskränka<br />

någonting mänskligt och som därför även berättigade varje troende till vad som<br />

helst. Allt som skedde i Guds namn var heligt, om än det var mord eller sjöröveri<br />

eller fylla och smutsiga ord. Det var deras moral.<br />

Att de alls tolererade Gud gjorde Tristan betänksam. "Hur kan man då<br />

kallblodigt avliva troende människor? Kan man det alls? Jag är slagen av samvetets<br />

röst som förlamar min handlingskraft och tystar tungan. Men dock, det är deras liv<br />

91

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!