Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Men ynglingakonungen kunde ej trivas i London. Han fann det för bullrigt och
stort, och han tyckte där fanns alltför mycket av slödder och stadsparasiter. Han ville
ej bo i en stad där hans folk var som värst.
Under tiden försämrades hans gamle fosterfars, Rudolfs och Tords alltför snälle
och veklige fars sedan länge re'n vacklande hälsa. Han hade ej lämnat sin sjuksäng
alltsedan Tord mördats och Rudolf försmädligen vanärats. (Rudolf, för resten, var
alltjämt vid liv hos de levande, men var han fanns visste ingen.) Nu låg gamle
Bertram, som sorgtyngde slottsherren hette, på sitt allra yttersta, och endast gamle
Merlin var vid åldringens sida. Men snart nog kom äntligen även kung Arthur, och
den gamle döende mannen fick taga farväl av sin älskade fosterson. "Ack, om jag
ändå för trettio år sedan varit så klok som jag nu är idag! Då var Tord icke död, och
då vore ej Rudolf ett åtlöje för alla tider! Jag hade då uppfostrat pojkarna väl, och de
hade ej tillåtits gotta sig fåfängt här hemma. Det hade då blivit ett dugligt par riddare
av dem, som stått vid din sida, o Arthur, och icke till sin egen vanära sökt att
försinka dig. Arthur, förlåt dem, ty de visste ej vad de gjorde. Än mer ber jag själv
om förlåtelse, som ensam skulden bär för deras handlingssätt, och som allena bär
ansvaret för allt det onda de gjorde till sitt och till Englands fördärv. Ädle konung,
min älskade tjänare som blev min herre, förlåt Bertram ej, ty vad han gjort sig skyldig
till med att ej uppfostra, tukta och klå sina söner är för honom själv oförlåtligt för
evigt." Så dog den förpinade gode och ömsinte gamlingen med unge Arthur på knä
vid sin sida och med den allvarlige prästen tyst stående bakom den ödmjuke
ynglingen.
Men på den platsen beslöt nu kung Arthur att upprätta sitt residens. Han lät
städa och upprätta och renovera det gamla förfallna och ruskiga slottet och började
därifrån styra sitt örike. Snart blev det nödvändigt att för hans hovs och hans
tjänarstabs skull bygga ut och förstora komplexet, så att slottet snart blev det största i
landet.
Nu började Arthur församla och väl förbereda den här som han skulle fördriva
den falske kung Baliol från Skottland med. Tappre Gawain blev hans stridsgeneral.
Fagre Lancelot följde ej med denna gång. Men bland konungens övriga riddare
medföljde den vitt bereste Sir Percival, som var i utlandet mer känd som Parsifal, och
ädle Galahad, såsom de främsta. Sir Percival var bland de äldsta och Arthurska
härens pålitlige Nestor, som ansågs som osårbar, medan Sir Galahad hörde till de
allra yngsta. Han var ännu yngre än själve kung Arthur, som nu hade fyllt tjugoett.
Konung Baliol av då ännu icke slutgiltligen namngivna Skottland framlevde sitt
liv i sin fars luxuösa romantiska väldiga borg invid randen av höglandets största och
djupaste mest fruktansvärda och brantaste klyfta. Omkring denna borg sträckte
örnarnas ändlösa friaste vildmark och bergsrike ut sig, de branta och
mänskoförbjudande snökrönta bergen, som blott eremiter och dårar var dristiga eller
förvirrade nog till att söka sig till och bebo, utom fredlösa utstötta mördare eller
politiska flyktingar, som i sin sorg tvingats fly från all mänsklig gemenskap till
tröstlösa höglandets ödslighet.
Sköne kung Baliol var lyckligen gift, och han var en harmonisk och lycklig natur.
Endast ett barn dock ägde han: den fagra ljusa förtjusande älvan, den strålande
gyllene jungfrun, den fagraste skönaste bland alla världens prinsessor: den fridfulla
Gunvor. Hon var nu i ungdomens sista och fagraste år, den bedårande ålder, då
människan är såsom skönast och fullmogen utan att än vara svärtad av sorger och
desillusioner. Och fadern kung Baliol var innerligt fäst vid sin dotter, vars oskuld
han älskade mera än hustruns och drottningens alla behag. Endast en enda ytterst
svårtillgänglig väg genom nålsögonsklyftor och pass ledde till hans förskräckliga helt
ointagliga bergstarka borg, som hans far utan samvetsbetänklighet offrat sitt folks
bästa blod för att uppföra. Men den jovialiske Baliol var föga såsom sin fader. Han
sade till sitt enda barn, sitt mest älskade sällskap:
15