Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Min fader! Vad nyheter? Har du nå'nting att förtälja?"
"Min älskade son, jag är kommen direkt från din drottning, och endast ett
underverk kan nu ha räddat den arma från digert och fruktansvärt slut. Jag försökte
mitt yttersta för att få henne att följa med mig, men hon ville ej leva, och dödens
ohyggliga stämpel var skönjbar i hennes olyckliga öga när jag tog farväl. Men hon
bad mig att hälsa dig, om ni ej mer skulle återförenas i livet, att hon aldrig någonsin
älskat en annan än dig, och att hon alltid varit dig trogen i allt."
"Det har jag alltid vetat och aldrig ett ögonblick tvivlat på."
"Säg inte det. Tog du ej Mordreds ord om Gawains brott på allvar?"
"Jag trodde det värsta om vännen Gawain, men jag tänkte ej någonsin illa om
Gunvor, åtminstone aldrig närhelst jag var vid mina sinnen. Men vad vet du mera?"
"Sir Lancelot har lämnat Frankrike med en betydande här, och han ber dig att
rensa din kust från hans fiender så att han slipper förlora en onödig mängd goda
skepp."
"Det var härliga nyheter! Äntligen! Var vill han landstiga?"
"Ej på den engelska sydkusten, som du ej lär hinna rensa, men nå'nstans på
ostkusten norr om den farliga flodmynningen."
"Det blir bra. Där finns ännu ej Mordred, och vi skall nog hinna att utstaka vägen
för honom."
Och konungen ryckte mot London med hela sin här, som nu ständigt blev större
och större. Han lyckades utan rabalder besätta det ostliga träskiga England, och fältet
var fritt från den dimmiga kusten till konungens linje. Men Mordred kom upp med
sin här emot Arthur och lägrade sig mitt emot kungens läger. Det blev dock ej strid.
Bägge parter var krigströtta, majoriteten av kämparna på bägge sidor var allvarligt
sårade om icke lytta och halvdöda och invalider för resten av livet. Det blev till
palaver och utdragen parlamentering och ändlösa gagnlösa hårda pläderingar
mellan kung Arthurs och riddarens sida, men ingenting ledde till något. Dock
uppehöll Arthur förhandlingarna, så att Lancelot skulle få tid till att komma. Ty som
det var nu var den kungliga hären blott hälften så stor som den mordiska, vilket
dock utjämnades av att Arthurs män klart var de tapprare, vilket Sir Mordred väl
visste. Och därför var han ej egentligen heller så värst intresserad av konfrontation.
Alltför väl såg han dock att förhandlingarna icke ledde till något. De gjorde blott
situationen mer spänd och mer plågsam och mer outhärdlig. Dock hoppades han i
det längsta att konungen skulle ge efter för hans mycket klara entydiga krav: att bli
godkänd som landets lagenlige arvinge, vare sig Tristan än levande var eller ej. Men
hans kung kompromissade segt i det längsta och utan att någonsin helt giva efter för
Mordred. Den bristande punkten i Mordreds argumentation ansåg kungens
förhandlingsmän vara, att Mordred ej kunde bevisa att konungen var Mordreds
köttslige fader, och sådana envisa resonemang stod Sir Mordred ej ut med. Till slut
gick kung Arthurs förhandlingars medvetet tidskrävande digra hårklyverier så långt
att Sir Mordred begynte att misstänka kungen för rävspel. Men vad det nu var för ett
rävspel förstod han ej ännu. Av misstänksamhet dock höll han sin armé oupphörligt
i stridsberedskap, och av säkerhetsskäl gjorde Arthur det samma. Men ännu sågs ej
någon Lancelot till, trots att konungens tjänare spejade ivrigt vid avlägsna kusten var
dag och var natt.
Det var säkert nu att drottning Gunvor var död. Hela London var nedbrunnet
ända till grunden, och ingen själ hade släppts levande ut ifrån staden av Mordred.
Som råttor på sjunkande skepp hade samtliga Londonbor dött med sin älskade stad.
Fagra drottningens kropp hade hittats av heliga gudsmän, och bland alla konungens
tjänare som icke stred rådde djupaste och innerligaste landssorg. Ty trots att fru
Gunvor nog varit en aning kokett hade aldrig en drottning i England förr älskats av
alla som hon. Arthur själv sköt den allt överskuggande sorgen ifrån sig, ty han kunde
65