Bilaga 9 Konsumentprodukter som hjälpmedel i hälso- och sjukvården

Hjälpmedelsinstitutet 2013-02-14
har satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet. Inte heller den som gör
sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp. Vidare
föreligger inte skadeståndsskyldighet om skadeståndsansvarig visar att
säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande
föreskrifter som har meddelats av en myndighet eller visar att det på grundval av det
vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i
omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.
Det är den skadelidande som måste prestera full bevisning avseende
ansvarsförutsättningarna. Någon regel om bevislättnad finns inte i
produktansvarslagen, även om en lägre bevisnivå har godtagits i praxis. I det s.k.
Leomålet (NJA 1982 s. 421) godtog Högsta domstolen en bevislättnad angående
orsakssambandet. I detta fall ansågs det inte möjligt att lägga fram full bevisning. Det
räckte således att den skadelidandes påstådda händelseförlopp framstod som klart
mer sannolikt än någon förklaring som lämnades av motsidan, och att påståendet var
sannolikt i sig med hänsyn till omständigheterna i målet.
I lagen finns också bestämmelser om avräkning vid sakskada, skadelidandes
medvållande, regressrätt och preskription (9–12 §§).
Som redovisats i det föregående kan skador som uppkommer till följd av defekter
hos produkter även bli ersatta med hjälp av civilrättsliga regler. Bestämmelser om fel
i vara och tjänst finns i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (1985:716).
Allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser, t.ex. i skadeståndslagen (1972:207),
kan ibland vara förmånligare att åberopa av den skadelidande än
produktansvarslagens bestämmelser. T.ex. föreskriver produktansvarslagen en
preskriptionstid på tre år samt en obligatorisk avräkning på 3500 kr från skadeståndet
som en skadelidande inte behöver beakta vid anspråk mot en tillverkare på allmänna
skadeståndsrättsliga grunder. Vårdslöshet (culpa) är en allmän skadeståndsrättlig
grund som kan åberopas vid sak- eller personskada p.g.a. brister i en produkt, se 2
kap. 1 § skadeståndslagen. Skadeståndslagen reglerar i huvudsak skadeståndsanspråk
som uppstår utan att det finns ett avtalsförhållande mellan parterna
(utomobligatoriskt skadestånd). Culpa-regeln kan åberopas mot både enskilda och
myndigheter. (Skadeståndslagen innehåller även bestämmelser om skadestånd vid fel
eller försummelse av kommun eller staten vid myndighetsutövning samt vid råd och
upplysningar om särskilda skäl föreligger.)
Närmare om offentlig verksamhets ansvar för produktsäkerhet
Som nämnts gäller produktansvarslagen endast för produkter som har satts i omlopp i
näringsverksamhet. Med näringsverksamhet avses enligt förarbetena en verksamhet
av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt (prop. 1984/85:110 s. 141) 29 . Frågan är
om staten och kommuner därmed är helt exkluderad från lagens tillämpningsområde.
29 Begreppet näringsidkare definieras i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen enligt följande:
”en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna
näringsverksamheten”.
36