Bilaga 9 Konsumentprodukter som hjälpmedel i hälso- och sjukvården

Hjälpmedelsinstitutet 2013-02-14
inte tillverkaren ställas till svars för uppkomna sak- eller personskador. Egentligen
har produktansvaret för konsumentprodukter i dessa fall övergått till det landsting
eller den kommun som förskrivit hjälpmedlet. Men enligt produktansvarslagens
förarbeten (prop. 1990/91:197) gäller lagen endast för produkter som har satts i
omlopp i näringsverksamhet, vilket innebär att ett ansvar för staten, landsting eller
kommuner normalt faller utanför lagens tillämpningsområde. Som redovisats har
EU-domstolen dock tolkat produktansvarsdirektivet i ett förhandsavgörande och
ansett att offentlig verksamhet som finansieras av skattemedel likväl kan ha en
näringsmässig karaktär. (Vissa sjukvårdshuvudmän säljer emellertid själva
hjälpmedel.) Det är i nuläget oklart vilket ansvar stat och kommun har enligt
produktansvarslagen för dels produkter som de omsätter i sina medborgarnära
tjänster, dels tillverkat eller importerat själva.
Detta hindrar inte att civilrättsliga bestämmelser på olika sätt ändå kan ha
betydelse för produktsäkerheten. I den utsträckning en säkerhetsbrist hos en produkt
t.ex. utgör ett fel i köprättslig mening, t.ex. inom ramen för Fritt val av hjälpmedel,
kan köparen/patienten av den defekta produkten vinna rättelse genom talan vid
allmän domstol under åberopande av konsumentköplagen, men bara för sakskador
p.g.a. fel i varan. Också skador som uppkommer till följd av defekter hos produkter
kan bli ersatta med hjälp av skadeståndslagen. Detta blir aktuellt om varken
patientskadelagen eller produktansvarslagen kan åberopas. Om ett landsting eller en
kommun således har underlåtit att iaktta HSL:s, patientsäkerhetslagens och
Socialstyrelsens föreskrifter om egenvård genom att rekommendera en patient en
konsumentprodukt som hjälpmedel utan att först ha kontrollerat att den är säker för
avsedd användning eller för att ha underlåtit att informera patienten vid egenvård om
risker med användning av produkten, talar övervägande skäl för att de agerat
vårdslöst. Det är emellertid patienten som måste göra sannolikt att landstinget eller
kommunen agerat vårdslöst vid tvist i frågan om skadestånd vid allmän domstol. En
inte helt enkel sak mot sådana stora och resursstarka aktörer.
Jag bedömer att om landsting och kommuner följer gällande rätt, dvs. arbetar
systematiskt med säkerheten beträffande konsumentprodukter, kan deras
hjälpmedelsutbud sannolikt breddas utan några negativa konsekvenser för vare sig
patienten eller vårdgivaren. Underlåter ett landsting eller en kommun att göra sin
”hemläxa” talar övervägande skäl för att en patient kan vinna framgång med en
skadeståndstalan i domstol mot en vårdgivare på den grunden att vårdgivaren har
varit vårdslös, förutsatt att patienten orkar driva en sådan komplex process.
Vad som talar starkt mot en utvidgning av hjälpmedelsutbudet är två förhållanden
som berörs i det närmaste.
Det ena förhållandet rör det socioekonomiska skyddsnät som lagstiftaren satt upp
för patientskador i hälso- och sjukvården. Normalt ska en patient kunna få ersättning
för skada i första hand av patientförsäkringen vid olycka eller tillbud med en
medicinteknisk produkt, och i andra hand av tillverkaren för en konsumentprodukt,
såvida patienten har använt produkten för avsett användningsområde enligt
bruksanvisning etc. Av rättsutredningen framgår att patienten riskerar falla utanför
detta skyddsnät om olycka eller tillbud sker med en konsumentprodukt som används
71