Bilaga 9 Konsumentprodukter som hjälpmedel i hälso- och sjukvården

Hjälpmedelsinstitutet 2013-02-14
6.5 Konsumentprodukter som hjälpmedel
I det följande bortses från konsekvenserna av en olycka med ett hjälpmedel eller en
felaktig användning av detsamma. I stället uppehåller sig framställningen vid
behovsbedömningen och den utredning som ska föregå ett beslut om att erbjuda en
patient ett hjälpmedel, antingen inom ramen för den ordinarie förskrivningsprocessen
eller ett beslut om egenvård/Fritt val av hjälpmedel.
Som redovisats ska en vårdgivare enligt HSL bedriva en god och säker vård (2 a
§). Det innebär att den ska vara av särskilt god kvalitet och bl.a. tillgodose
”patientens behov av trygghet i vården och behandlingen”. Lagen föreskriver vidare
att kvaliteten systematiskt och fortlöpande ska säkras (31 §).
Av 2 a § första stycket 3 HSL framgår att en god vård bl.a. ska ”bygga på respekt
för patientens självbestämmande och integritet”. Av ordalydelsen (”bygga på”)
framgår att patientens rätt till självbestämmande och krav på integritet inte är total.
Det är en följd av att den allmänna hälso- och sjukvården är offentligt och solidariskt
finansierad och därför ska bedrivas kostnadseffektivt (jfr 28 § HSL). Det är alltså inte
alltid möjligt att låta patienten själv bestämma vad som ska göras eller inte göras. De
behandlingsmetoder som patienten kan välja mellan måste vara förenliga med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Endast sådana alternativ som är medicinskt
motiverade och som bedöms vara till nytta för patienten med hänsyn till den aktuella
sjukdomen eller skadan kan komma ifråga. I denna bedömning måste rimligen också
ingå att, såvitt beträffar hjälpmedel, förskrivaren säkerställer att patienten får
produkter som är beprövade och säkra. I landstingens och kommunernas skyldighet
att bedriva vården kostnadseffektivt ligger rimligtvis en skyldighet att minimera
patientskador som kan ge upphov till extra kostnader i efterhand för
sjukvårdshuvudmannen.
En vårdgivare ska vidare iaktta patientsäkerhetslagens bestämmelser. Av lagen
framgår att varje vårdgivare ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett
sådant sätt som leder till att kravet på god vård i HSL (se ovan) upprätthålls (3 kap. 1
§). Vårdgivare ska vidare vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter
drabbas av vårdskador och utreda händelser i verksamheten som medfört eller hade
kunna medföra en vårdskada (3 kap. 2 §). Sådana åtgärder innefattar så gott som
alltid patientsäkerhetsriskanalyser. Så fort en vårdgivare gör förändringar i sin
verksamhet, oavsett om de är medicinska eller organisatoriska, ska en riskanalys
göras. Det är också av betydelse i sammanhanget att notera att i Socialstyrelsens
föreskrifter (SOSFS 2008:1) om användning av medicintekniska produkter i hälso-
och sjukvården berör Socialstyrelsen enbart medicintekniska produkter, inte
konsumentprodukter.
Sammanfattningsvis är landsting och kommuner inte skyldiga eller tvungna enligt
lag att köpa in eller rekommendera medicintekniska produkter i sitt
hjälpmedelssortiment alternativt villkora ett egenvårdsbeslut om Fritt val av
hjälpmedel så att patienten enbart får köpa ett hjälpmedel som är en medicinteknisk
produkt. Däremot talar övervägande skäl för att landsting och kommuner får anses
skyldiga att enligt patientsäkerhetslagen göra en patientsäkerhetsriskanalys av en
64