Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet - Regeringen

sprungsuppgifter saknas eller är bristfälliga. Det är alltså inte preskriptionstidens
längd som är problemet utan svårigheter att fastställa preskriptionstidens
utgångspunkt, dvs. att fastställa när upptagningen lämnades
ut för spridning. Mediegrundlagsutredningen anser att det är viktigt
att inta en försiktig hållning när det gäller grundlagsändringar och
endast företa ändringar i grundlagen för att åtgärda problem som uppkommit
i praktiken och visat sig betydelsefulla eller för att avhjälpa annars
uppenbara brister i grundlagen. Eftersom huvudproblemet med preskriptionstiderna
för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar är att
upptagningarna i stor utsträckning saknar ursprungsuppgifter leder denna
försiktighetsprincip till att lösningen på problemen rörande grundlagarnas
preskriptionstider för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar bör
gälla sådana tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter
och alla yttrandefrihetsbrott.
Kommittén har bl.a. undersökt om det är möjligt att införa regler som
fastställer utgångspunkten för preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i
tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter på något
annat sätt än från det att upptagningen faktiskt lämnades ut för
spridning, t.ex. efter förebild av pliktexemplarsregeln eller genom en
presumtionsregel som JK föreslagit och som innebär att tekniska upptagningar
som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter skall anses utlämnade
för spridning först när de påträffas, om inte annat framgår av omständigheterna.
Kommittén har funnit att brottsbalkens regler om preskriptionstid
gäller som yttersta gräns för preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott
och att denna yttersta tidsgräns skall räknas från det att upptagningen
först faktiskt lämnades ut för spridning. Detta innebär att varianter av
pliktexemplarsregeln, en sådan presumtionsregel som nyss berörts eller
någon annan regel som fastställer utgångspunkten för preskriptionstiden
på något annat sätt än från det att upptagningen faktiskt lämnades ut för
spridning endast kan tillämpas inom de i brottsbalken angivna preskriptionstiderna.
De omfattar alltså inte fall där spridning påstås ha skett för
så länge sedan att preskriptionstiden enligt brottsbalken gått ut. Grundproblemet
för JK – att han möts av oriktiga påståenden, som inte kan
vederläggas, om utgivning för så länge sedan att preskription inträtt –
löses alltså inte med de angivna reglerna. Kommittén anser att man inte
kan acceptera en regel som säger att brottsbalkens preskriptionstider inte
skall gälla som yttersta gräns för yttrandefrihetsbrotten.
Kommittén föreslår att problemet med preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott
i tekniska upptagningar löses genom en ny regel om att
brottsbalkens regler om preskriptionstid skall gälla för yttrandefrihetsbrott
i sådana tekniska upptagningar som saknar någon av de i 3 kap.
13 § YGL föreskrivna ursprungsuppgifterna (en utvidgad brottsbalksregel).
Detta sätt att angripa problemet inriktas inte direkt på svårigheten
att fastställa tidpunkten för utlämnande till spridning. Det bör ändå kunna
bidra till att göra det i viss mån lättare för JK att motbevisa påståenden
om att preskription har inträtt eftersom nya tekniska upptagningar med
olika egenskaper och prestanda blir tillgängliga i hög takt. Tanken är att
JK med ledning av den tekniska upptagningens egenskaper och prestanda
kan utröna när en sådan upptagning getts ut. Ju längre preskriptionstiden
är desto större möjligheter torde JK ha att motbevisa invändningar om
preskription. För att inte onödigtvis förlänga den tid JK har på sig att ut-
Prop. 2001/02:74
Bilaga 1
122