Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet - Regeringen

skall räknas har inte behandlats i förarbetena till YGL och den har inte
heller besvarats i domstolspraxis.
Beräkning av preskriptionstiden för varje överföring för sig eller från
det att informationen först gjordes tillgänglig i databasen kan förefalla
bäst stämma överens med vad som gäller för radiosändningar och tekniska
upptagningar, eftersom tiden för dessa medier löper från sändningen
respektive från det att den tekniska upptagningen publicerades, dvs. lämnades
ut för spridning. Å andra sidan kan man hävda att det såvitt avser
databasverksamhet inte finns någon viss publiceringstidpunkt utan att det
snarare är fråga om en pågående publiceringsverksamhet. Det är med
detta synsätt alltså tillhandahållandet över tid som är av betydelse och
inte varje enskild överföring till en mottagare. Ett motsatt synsätt skulle
dessutom leda till avsevärda problem, eftersom det skulle krävas bevisning
om när informationen började tillhandahållas i databasen eller när
en överföring faktiskt skedde.
Utredningen har analyserat de olika alternativa synsätten och kommit
till slutsatsen att tillhandahållandet av brottslig information i en databas
måste ses som ett pågående (s.k. perdurerande) brott. Preskriptionstiden
bör med detta synsätt då räknas från det att informationen senast tillhandahölls
i databasen. Utredningen föreslår mot denna bakgrund ett förtydligande
av preskriptionsbestämmelsen i YGL. Ingen remissinstans har
ifrågasatt utredningens bedömning och förslag i denna del. Även regeringen
ansluter sig till dessa.
När det sedan gäller frågan om en förlängning av preskriptionstiden
gör regeringen följande bedömning. En förlängning av nu gällande preskriptionstid
innebär ökade möjligheter till lagföring och därmed – i vart
fall principiellt sett – en försvagning av grundlagsskyddet för de traditionella
massmedieföretagen i förhållande till vad som gäller i dag. Det
skulle också innebära att nyare, mer renodlad massmedial databasverksamhet
i nyhetsförmedlingshänseende sattes i stryklass i förhållande till
mer traditionella medier, vilket rimmar illa med de överväganden som
enligt regeringens mening motiverar en utvidgning av grundlagsskyddet.
Det måste alltså till tungt vägande skäl för en sådan åtgärd.
Såvitt avser de massmedieföretag med databasverksamhet som i dag
omfattas av databasregeln har det inte visats föreligga något egentligt
behov av skärpningar i JK:s möjligheter att ingripa. Utredningen pekar
visserligen på att det förekommer att reglerna inte alltid följs av de
massmedieföretag som driver sådan verksamhet som omfattas av dagens
databasregel, så har t.ex. inte alltid någon utgivare utsetts. Mot detta kan
anföras att skyldigheterna att utse utgivare och att dokumentera och bevara
inspelningar m.m. i sig är straffsanktionerade. Eventuella brister i
efterlevnaden av dessa regler skall alltså beivras i särskild ordning. När
det gäller den kategori av nya aktörer som med regeringens förslag till
utvidgning av databasregeln kommer att få ett automatiskt grundlagsskydd
för databasverksamhet, bokförlag och liknande, är det svårt att i
dagsläget se någon anledning att befara att dessa skall behöva föranleda
särbehandling i förhållande till de som redan omfattas. Inte heller detta
talar för en förlängning. Däremot innebär förslaget till frivilligt grundlagsskydd
efter beviljande av utgivningsbevis att i princip vem som helst
kan komma att åtnjuta sådant. Man kan väl tänka sig att det här kommer
att finnas kategorier som genom sin verksamhet kan ge upphov till krav
Prop. 2001/02:74
79