Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet - Regeringen

Finns det skäl mot att kriminalisera hotbrott i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen?
Emellertid måste den invändning som utredningen har framfört om att
det inte kan uteslutas att en kriminalisering av ytterligare tryck- och yttrandefrihetsbrott
skulle kunna få negativa återverkningar på massmediers
möjligheter att rapportera om sådana brott beaktas. Utredningens oro
delas även av ett antal remissinstanser, främst företrädare för massmedia,
som bl.a. har hänvisat till att en ansvarig utgivare kan komma att ställas
inför svåra ställningstaganden vid bedömningen av hur ett framfört hot
skall beskrivas.
Den framförda invändningen måste naturligtvis tas på allvar. Det finns
ju ett betydande intresse i att publicera information om den här typen av
brott. En publicering kan också ha betydelse som underlag för den allmänna
debatten och opinionsbildningen. Emellertid får de farhågor som
framförts inte överdrivas. En rapport om ett hot kommer nämligen aldrig
att vara straffbar i sig utan det krävs en avsikt att hota. Det bör alltid vara
möjligt att utforma en rapport om ett hot på ett sådant sätt att det framgår
att det är fråga om en rapport och inte ett hot som den rapporterande själv
vill framföra eller ställa sig bakom. De nu angivna svårigheterna kan föreligga
också vid tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp och som några
remissinstanser har pekat på synes kriminaliseringen av det brottet som
ett tryck- och yttrandefrihetsbrott inte ha inneburit några inskränkningar
av mediernas möjligheter att rapportera om rasistiska och invandrarfientliga
händelser. Det bör också framhållas att även brottet hets mot folkgrupp
kan innefatta hot. Det brottet består ju nämligen i att någon hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer
med anspelning på bl.a. nationellt eller etniskt ursprung.
Skulle det i det enskilda fallet av t.ex. en artikel i en tidning inte klart
framgå att det är fråga om en rapport utan det i stället kan misstänkas att
det är fråga om ett hot som tidningen faktiskt står bakom finns i grundlagarna
ett antal skyddande mekanismer. Den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 §
TF och 1 kap. 5 § YGL bör enligt regeringens uppfattning ge tillräckliga
garantier för att ingen kommer att dömas för de nu aktuella brotten i
andra fall än då det rör sig om yttranden som alldeles klart ligger utanför
det godtagbaras gränser. Enligt dessa bestämmelser bör nämligen den
som skall döma över missbruk av tryck- och yttrandefriheten eller på
annat sätt vaka över att grundlagarna efterlevs betänka att tryck- och yttrandefriheten
är en grundval för ett fritt samhälle, alltid uppmärksamma
syftet mera än framställningssättet och vid tveksamhet hellre fria än fälla.
Även JK:s diskretionära prövningsrätt och möjligheten till prövning av
en jury av frågan huruvida ett yttrande är brottsligt eller inte verkar som
skydd för tryck- och yttrandefriheten.
De svårigheter som eventuellt kan uppstå för massmedia går alltså att
bemästra och ger således ingen anledning till att underlåta en utökning av
TF:s brottskatalog. Det är i stället regeringens uppfattning att det finns
tillräckligt starka skäl för att utöka den med brott där hot kan ingå som
ett led. Emellertid kan det inte komma i fråga att kriminalisera alla brott
som innefattar hot som tryck- och yttrandefrihetsbrott utan vissa ytterligare
överväganden måste göras.
Prop. 2001/02:74
64