Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

More documents

Recommendations

Info

En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsrådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare hälsorådgivning och även av lokala klienter hörde man om personer som blev utanför. Polisens roll som informationskälla ansågs mycket viktig för att få veta om verksamhetens täckning. Polisen berättade för hälsorådgivningarna om de områden där de hade påträffat användare och om var de rörde sig. Till dessa platser strävade man efter att skicka information om hälsorådgivning, till exempel genom uppsökande fältarbete, den ambulerande enheten, via stödpersoner eller klienter. I flera intervjuer antog man att de användare som hamnar utanför socioekonomiskt hör till under- eller överklassen eller till en etnisk minoritet, vilket förstärkte uppfattningen om att största delen av hälsorådgivningarnas klienter är ”medelklassanvändare”. De användare som mådde allra sämst fysiskt eller som var mest marginaliserade och för vilka det var svårt att röra på sig, använde sällan hälsorådgivningens tjänster, utan fick rena verktyg via en vän eller bekant. Flera gånger nämndes också långvariga drogbrukare, minst 40–50-åriga ”gamla mohikaner”. Det konstaterades att dessa ofta hade fattat beslutet att de inte behöver samhällets tjänster. Man visste att äldre användare förhöll sig mycket misstänksamt till hälsorådgivningstjänsten. Trots att tjänsterna allmänt taget får beröm, kan besöket på hälsorådgivningen ändå upplevas som förödmjukande, liksom även hela vårdsystemet, vilket några användare som intervjuades av Perälä (2002, 84) konstaterade. Det kan vara svårt att stiga över tröskeln. Om man har börjat med att sniffa och har använt redan under en tid, ser man med förakt på sprutanvändare. Det att man en dag märker att man själv injicerar är en degradering av jaget. Om man dessutom skulle gå och byta sprutor och nålar, skulle det göra en till narkoman. Ingen vill se sig själv som narkoman. Det är skämmande, en identitetskris. Flera nämnde att sprutdrogbrukare som arbetar, studerar eller har familj inte kommer till hälsorådgivningen, närmast eftersom de är rädda för att bli igenkända. Alldeles säkert om de till exempel har ett sådant yrke som gör att de är rädda för att bli igenkända. Jag undrar var alla invandrare är? Nu har romerna börjat visa sig. Nu har även romerna hittat hälsorådgivningen. En del är nog så borttappade, tror att det finns kameror, bandspelare och annat här. Det finns alltid en del som aldrig kommer att använda tjänsten. I: Kan du säga varför? S: Förtroendet finns inte nödvändigtvis. Man vågar inte komma, bryr sig inte om att komma eller är inte särskilt intresserad av sin hälsa. Statusen som sprutnarkoman eller droganvändare konstaterades vara en svår sak för många, och många ville inte få stämpeln som narkoman i andras – och i början minst av allt i sina egna – ögon. Det konstaterades att det för många var en ”degradering” att komma till hälsorådgivningen och det slutliga beviset för att de var drogbrukare. Det är klart att det är många som inte vill konstatera att de är användare. Det kräver ju väldigt mycket av en person att ta i socialbyråns dörrhandtag eller på någon hälsorådgivnings dörrhandtag. Det är en tröskel. Trots att vi pratar om en låg tröskel är den inte låg, den är väldigt hög. För unga drogade människor är det säkert ingenting, men nog för en del – varför inte också för unga, deras inställning är olika – speciellt för äldre människor, nog kräver det mycket för att den dörren ska öppnas. Man visste att det bland dem som hamnade utanför hälsorådgivningstjänsterna fanns minderåriga, invandrare, romer och ungdomar från ”normala” familjer. Ortsvis fanns det även utsagor om finlandssvenska, ghananska, handikappade och rörelsehindrade sprutdrogbrukare samt om unga som använder droger i nöjessyfte. Det noterades att den romska kulturen är starkt emot drogbruk, Delfinansiering: Social- och Hälsovårdsministeriets anslag för hälsofrämjande verksamhet; projektnummer 142/KTL/TE/2007 och 019/TRO/TE/2006 107
108 En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsorådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare användningen var mycket dold, och romerna fanns i princip endast bland huvudstadsregionens klienter. Till rådgivningarna utanför huvudstadsregionen kom endast några romer, trots att man visste genom dem själva och polisen att det fanns fler användare inom denna grupp. För att nå ut till dem ansågs det bra att det då några romer började använda hälsorådgivningens tjänster ofta ledde till att nya klienter så småningom började dyka upp genom den personen. Då de romska klinterna ökade planerades det för dem en egen referensgruppsutbildning, genom vilken informationen om hälsorådgivning skulle kunna föras vidare också till dem som ännu inte vågade komma till hälsorådgivningen. Det är mycket svårt för romer att komma. Den kulturen är i sig själv en sådan kultur där missbruk inte är accepterat. Om där finns missbruk, så utestängs man på sätt och vis från den egna kulturen och stammen. På sätt och vis så hör de inte längre till sin egen stam och sin kultur om de avslöjar att de är användare eller om det kommer fram. Det är svårt. Det finns några av dem bland klienterna, men de säger att ”jag skaffar de här till en kamrat, jag använder inte själv”. Vi vet nog att de är användare, men det ifrågasätts inte. I huvudstadsregionen har de romska klienterna ökat tydligt under de senaste åren. Det fanns ett behov av rådgivning för i synnerhet unga romer, men det måste på sätt och vis göras i hemlighet och så att de övriga romerna inte skulle få veta, på några av rådgivningarna till exempel efter stängningsdags. De unga ville ha rena verktyg, kondomer och råd om prevention, trots att den romska kulturen med sina bestämmelser officiellt inte godkänner rusmedel – eller användning av kondom. Runt om i Finland var det tydligt att det fanns sprutdrogbruk bland romer, men man trodde att det skulle krävas en särskild ansträngning och förståelse för kulturen för att få romerna att ta till sig hälsorådgivningens tjänster. Invandrare eller personer med flyktingbakgrund syntes inte vid någon av hälsorådgivningarna, trots att man på flera av rådgivningarna hade hört av den lokala polisen att det fanns sprutdroganvändare bland dem. På många orter upplevde man att sprutdrogbrukare med rysk bakgrund blev utan tjänster, trots att det i några städer konstaterades att de till och med var speciellt ”orädda att använda tjänsterna”, åtminstone jämfört med andra minoriteter. Det är sällsynt med rusmedelsservice som riktar sig till minoriteter. Många svarare funderade på om till exempel romer, eller olika invandrargrupper behöver skräddarsydda hälsorådgivnings-tjänster. I allmänhet såg man inget behov av att ordna ännu mindre specialtjänster, utan vettigare skulle det vara att försöka få in dessa grupper i den nuvarande hälsorådgivningsmodellen. Trots att svaren överensstämde vad gällde vissa grupper som blir utanför, kunde det variera från ort till ort om det fanns till exempel romer, personer med rysk bakgrund, gravida och användare med familj bland klienterna. På varje ort visste man att det fanns förorter eller områden där det fanns sprutdrogbrukare, men att dessa inte rörde sig nästan alls utanför dessa områden. Man menade att regionala användargrupper och deras onåbarhet kunde leda till problem, om det bland dem fanns till exempel hiv och de inte kunde nås av hälsorådgivningen. Strax före intervjun hade man på en ort fått veta av infektionsläkaren att man i en viss förort hade hittat många fall av hepatit C. Förorten låg cirka tio kilometer från hälsorådgivningen, vilket man visste var för lång väg för många användare till hälsorådgivningstjänsten. Ortsvis nämndes att det kan vara en mycket hög tröskel för många om hälsorådgivningen finns i samband med hälsocentralen. Utanför hamnade även de på vars hemort det inte är möjligt att få rena verktyg anonymt och som inte har kunnat eller velat resa till en annan ort. Att uträtta ärenden på apoteket konstaterades vara mycket stämplande speciellt på små orter, och uppenbarligen använde man olika apotek, d.v.s. man besökte inte det allra närmaste apoteket. Alla trodde att det fanns användare som stod utanför hälsorådgivningstjänsterna,
Page 1 and 2:
Anne Arponen • Henrikki Brummer-K
Page 3 and 4:
2 En tvärvetenskaplig utvärdering
Page 5 and 6:
Page 7 and 8:
Page 9 and 10:
Page 11 and 12:
10 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 13 and 14:
Page 15 and 16:
Page 17 and 18:
Page 19 and 20:
Page 21 and 22:
Page 23 and 24:
Page 25 and 26:
Page 27 and 28:
Page 29 and 30:
Page 31 and 32:
Page 33 and 34:
Page 35 and 36:
Page 37 and 38:
Page 39 and 40:
Page 41 and 42:
Page 43 and 44:
Page 45 and 46:
Page 47 and 48:
Page 49 and 50:
Page 51 and 52:
Page 53 and 54:
Page 55 and 56:
Page 57 and 58: 56 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 101 and 102: 100 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 107: 106 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 159 and 160:
158 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 161 and 162:
Page 163 and 164:
Page 165 and 166:
Page 167 and 168:
Page 169:
show all

Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?