Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

More documents

Recommendations

Info

En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsrådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare hälsorådgivningsverksamhet för sprutdrogbrukare inom sitt område, inklusive utbyte av injektionsverktyg. I förordningen konstateras följande: Utdrag ur Förordning om smittsamma sjukdomar 31.10.1986/786 .... 6 § (30.12.2003/1383) Såsom i lagen om smittsamma sjukdomar avsedda uppgifter skall det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt den ansvariga läkare vid hälsovårdscentralen som lyder under det nämnda organet och ansvarar för smittsamma sjukdomar, utöver vad som bestäms i lagen 1) inom hälsovårdscentralens verksamhetsområde sörja för bekämpandet av smittsamma sjukdomar, vilket omfattar information om smittsamma sjukdomar, hälsofostran och hälsorådgivning, inklusive hälsorådgivning för personer som använder droger intravenöst och, enligt vad förebyggandet av smittsamma sjukdomar förutsätter, utbyte av sprutor och andra redskap .... Att sörja för tjänster enligt vad förebyggandet av smittsamma sjukdomar förutsätter innebär i praktiken att kommunen ska kartlägga antalet sprutrogbrukare inom sitt område och enligt bästa förmåga arrangera fungerande hälsorådgivningstjänster för dem. Arrangerandet av en omfattande tjänst måste naturligtvis övervägas om utredningen visar att det inte finns något som tyder på att det finns sprutdrogbrukare inom området. I Finland är det kommunernas ansvar att arrangera rusmedelsvård, men kommunerna bestämmer själva hur tjänsterna ordnas. Tillgången till tjänsterna varierar starkt mellan kommunerna. Enligt kommunenkäten sörjde endast cirka 30 procent av kommunerna år 2004 för att utbyte av sprutor och nålar var möjligt för drogbrukare. Bland de kommuner som svarade arrangerade endast cirka 10 procent dessa tjänster inom den egna kommunen. Hälsorådgivningar förekom främst i stora kommuner och närliggande kommuner använde sig också delvis av dessa. Enligt kommunenkäten år 2004 hade 37 procent av kommunerna inte arrangerat substitutions- eller underhållsbehandling för opioidberoende personer. (Inrikesministeriet 2005, 122.) Många kommuner köper sina hälsorådgivningstjänster från tredje sektorn även om man ständigt försöker integrera hälsorådgivningsarbetet allt tätare i kommunernas basservice. Ett problem med köptjänster kan vara att hälsorådgivningskunnandet stannar hos serviceproducenterna och att verksamheten förblir en separat specialtjänst om kommunikationen och samarbetet med hälsocentralerna är snävt. Ett annat problem med köptjänster är att de är tidsbundna och att tjänsterna kan konkurrensutsättas. Att konkurrensutsätta en hälso- och socialtjänst av det här slaget orsakar för sin del ett speciellt upplägg för ett arbete vars grundförutsättning är långsiktighet och beständighet. Städerna kan konkurrensutsätta hälsorådgivningstjänsten till och med årligen, vilket naturligtvis återspeglas i personalens motivation samt arbetets kvalitet. Å ena sidan kan överföringen av hälsorådgivningen allt närmare kommunernas primärvård ge drogbruket en vardaglig karaktär och en uppfattning om att fenomenet är acceptabelt. Å andra sidan kan fenomenet, då det tillhör specialtjänsterna, vidmakthålla en uppfattning om att det endast rör sig om ett problem i en marginalgrupp. Många serviceproducenter, såsom A-klinikstiftelsen, A-klinikerna, kristliga föreningar och Helsingfors Diakonissanstalt har ett gediget kunnande om att producera hälso- och socialtjänster riktade till drogbrukare, men å andra sidan finns deras specialiserade tjänster inte tillgängliga överallt i Finland. I och med förordningen i anslutning till lagen om smittsamma sjukdomar inleddes en utbildningsserie år 2005 gällande skademinimering och hälsorådgivningsarbete och man hoppades att den skulle öka Delfinansiering: Social- och Hälsovårdsministeriets anslag för hälsofrämjande verksamhet; projektnummer 142/KTL/TE/2007 och 019/TRO/TE/2006 33
34 En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsorådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare hälsocentralernas möjlighet att verkställa hälsorådgivningsverksamheten. Syftet för hälsorådgivningen har från början varit preventiv, dvs. man har strävat efter att förebygga sjukdomar och hälsoförsämring. Målet var att ge hälsorådgivningen en struktur som konkret förenar sjukdomsprevention, hälsoskydd och hälsofrämjande. Målet för hälsofrämjandet är inte primärt att ändra beteendet i en viss riktning, utan att förbättra människors möjligheter att besluta om sin hälsa (Vertio 2003). Hälsorådgivningsverksamheten är utgångs-mässigt primärpreventiv 11 , dvs. målet är att ingen skulle bli smittad på grund av okunskap eller för att preventivmedel inte finns tillgängliga (Leinikki 2003). Marita Poskiparta (2002) behandlar förändringen i hälsobeteendet med metoder för resursinriktad hälsorådgivning. Enligt den så kallade transteoretiska modellen, som använts för att avsluta ett hälsovådligt beteende, sker beteendeförändringen cykliskt via sex faser. I denna process där man övergår från en cykel till nästa ses klienten som en jämlik partner, som aktivt är med och fattar beslut som rör hans/hennes hälsa och får stöd under hela processen. Hon betonar att förändrade levnadsvanor inte är en enskild händelse utan ett långvarigt och långsamt händelseförlopp. Processen framskrider gradvis och den är också förknippad med faser utan utveckling, återfall, men det betyder inte att man misslyckats, utan det är en fas på vägen mot förändring. Förändringen framskrider dock inte linjärt från begrundandestadium till handlingsstadium, utan individerna seglar på mellan de olika faserna tills de slutligen når en permanent förändring i beteendet. (Poskiparta 2002.) I den finländska nationella hiv/aids-strategin för åren 2002–2006 konstateras att förebyggandet av nya hiv-smittor utgör grundpelaren för bekämpningsåtgärderna och 11 Förebyggande insatser, riktar sig till friska individer med mål att förhindra utveckling av sjukdom för sprutdrogbrukarnas del är utmaningen att minska antalet nya hiv-smittor. Baserat på statistik över smittsamma sjukdomar har antalet förvärvade hiv-smittor minskat under åren 2002–2006 och samtidigt har man strävat efter att testa riskgruppen extensivt. För sprutdrogbrukarnas del betonar strategin att hälsorådgivningsverksamheten är ett av de viktigaste medlen för att förebygga hiv och för att komplettera denna verksamhet behövs ett väl fungerande system för fortsatt behandling och goda förbindelser till det övriga drogarbetet. Dessutom ska det ombesörjas att förordningen om behandling av opioidberoende personer verkställs för personer med hiv-smitta. (Strategin 2002, 18– 19.) Hänvisandet till tjänster, som under årens lopp fått en allt större roll inom hälsorådgivningen, har effektiverat kontakterna mellan personalen vid hälsorådgivningarna och övriga som arbetar bland drogbrukare. Servicecentret vid Helsingfors Diakonissanstalt sörjer i stor omfattning för substitutions- och underhållsbehandling för hiv-positiva personer. För det andra borde hälsorådgivning enligt strategin för 2002–2006 finnas tillgänglig på alla större orter inom de närmaste tre åren och denna verksamhet ska omfatta också utbyte av verktyg. Antalet hälsorådgivningar har vuxit under åren 2002–2006, men har inte etablerats i alla tätorter, städer eller kommuner. Ett viktigt steg mot att målet kunnat verkställas har varit förordningen som lades till lagen om smittsamma sjukdomar och som har gjort att kommunerna i allt större utsträckning strävat efter att arrangera hälsorådgivningsverksamhet inom sina områden. En av de mest utmanande punkterna i strategin gäller tillgängligheten, som säger att hälsorådgivningen ska nå majoriteten av drogbrukarna. År 2005 nådde hälsorådgivningen cirka 11 800 personer av de uppskattade 14 000–19 000 drogbrukarna (Hälsorådgivningarnas verksamhetsstatistik, Partanen et al. 2007). Det tredje målområdet gäller själva hälsorådgivningsarbetet, som säger att de olika
Page 1 and 2: Anne Arponen • Henrikki Brummer-K
Page 3 and 4: 2 En tvärvetenskaplig utvärdering
Page 11 and 12: 10 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 33: 32 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 85 and 86:
84 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 87 and 88:
Page 89 and 90:
Page 91 and 92:
Page 93 and 94:
Page 95 and 96:
Page 97 and 98:
Page 99 and 100:
Page 101 and 102:
100 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 103 and 104:
Page 105 and 106:
Page 107 and 108:
Page 109 and 110:
Page 111 and 112:
Page 113 and 114:
Page 115 and 116:
Page 117 and 118:
Page 119 and 120:
Page 121 and 122:
Page 123 and 124:
Page 125 and 126:
Page 127 and 128:
Page 129 and 130:
Page 131 and 132:
Page 133 and 134:
Page 135 and 136:
Page 137 and 138:
Page 139 and 140:
Page 141 and 142:
Page 143 and 144:
Page 145 and 146:
Page 147 and 148:
Page 149 and 150:
Page 151 and 152:
Page 153 and 154:
Page 155 and 156:
Page 157 and 158:
Page 159 and 160:
Page 161 and 162:
Page 163 and 164:
Page 165 and 166:
Page 167 and 168:
Page 169:
show all

Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?