Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

More documents

Recommendations

Info

En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsrådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare Mer handlar pratet om att de borde få substitutionsvård. Rädslan för att vara helt utan droger är för många en väldigt stor rädsla. Det är väldigt vanligt. Alltså människor tröttnar på det sättet att leva och livsstilen. Nog tänker var och en i något skede på det [att sluta] och både pratar om det och försöker. Återfall upplevdes vara acceptabla i återhämtningsprocessen, eftersom redan en liten förändring i beteendet eller en äkta vilja att hjälpa sig själv skapade hopp om förändring. Några av dem som svarade konstaterade att återfall och misslyckad vård hör till processen för att minska droganvändningen och att första gången man får vård för många sällan är den sista. Återhämtningen ansågs vara lång. Medicinsk behandling var för många den enda lösningen som kom på fråga för att försöka sluta med intravenös användning. Många saknade emellertid kontroll, till exempel för att reglera de läkemedel som de fått med sig från substitutionsbehandlingen och en två veckors dos kunde användas på två dagar. Mångas oförmåga att kontrollera och speciellt att minska användningen ansågs uttryckligen som ett problem. Många försökte sluta med all droganvändning på en gång och återgick ändå alltid till samma utgångspunkt. En av de intervjuade jämförde de plötsliga försöken att sluta med bantning, där samma jojo-fenomen lätt uppstår. Å andra sidan sades det också att en del klienter gjorde sig fria från drogerna eller åtminstone lyckades minska användningen självständigt och utan mediciner. På en av rådgivningarna hade man gjort en guide om självavgiftning, med rikligt med information om hurudana saker som ska beaktas då man minskar eller upphör med användningen. I guiden betonades speciellt betydelsen av socialt stöd och att vara bra förberedd. Att lägga till guiden om självavgiftning till den elektroniska materialbank som är under arbete kunde vara meningsfullt, eftersom det i många intervjuer betonades hur svårt det är att minska användningen. För många var det i första hand svårt att sluta på grund av sociala omständigheter och de hade inte förmågan att stanna borta från andra användare. Det är en så avlägsen tanke. Drogfrihet är för andra människor. Många står i kön till substitutionsbehandling, många har avgiftningsförsök bakom sig. Kön till substitutionsbehandling är åtminstone ett år lång. De platserna finns inte. Om någon blir gravid, så går ju den personen förbi kön. Platser blir lediga om någon faller bort eller dör. Man har hört att folk blir gravida för att få substitutionsbehandling. Klienterna tänker kortsiktigt, de måste få vård genast. Om de blir tvungna att vänta i två veckor, så struntar de i det. Längden på köerna till substitutionsbehandlingen upplevdes tidvis till och med som skrattretande och detta fenomen omnämndes runt om i Finland. Många funderade på om köerna till rusmedelsvården berättade om resursernas verkliga otillräcklighet eller om det fanns någon annan orsak bakom. För många av klienterna kunde enbart vetskapen om köernas längd inverka på om de ville gå med i processen eller själva försöka sköta sitt beroende. Till exempel enligt Alho et al. (2007) måste man köa 12– 18 månader för att få komma till opioidsubstitutionsbehandlingen i Helsingfors. Ungefär hälften av klienterna vid huvudstadsregionens hälsorådgivningar ville få substitutionsbehandling, men just nu får bara 13 procent vård. (Alho et al. 2007, 75.) Man konstaterade att ytterst få personer stiger ur köerna och de som avbröt köandet hade vanligen avlidit. 4.2.4.6. Att få och ordna substitutionsbehandling Man hoppades att rusmedelsvårdsystemets strukturer skulle bli enklare i framtiden och att lättillgänglig substitutionsbehandling skulle bli vanligare. Flera av dem som svarade nämnde att den nuvarande vårdkedjans och vårdhelhetens komplexitet var en första klassens flaskhals när det gällde att minska Delfinansiering: Social- och Hälsovårdsministeriets anslag för hälsofrämjande verksamhet; projektnummer 142/KTL/TE/2007 och 019/TRO/TE/2006 123
124 En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsorådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare skadorna. Problem upplevdes närmast finnas i mekanismerna för att få vård. I praktiken fick en klient som ville ha vård relativt enkelt en remiss för att utvärdera vårdbehovet, men efter detta saktade processen ner. I intervjuerna konstaterade man att det i en stor stad kunde vara en enda person som behandlade de betalningsförbindelser som ges för vård. Å andra sidan förstod de intervjuade att man strävar efter att koncentrera vårdbesluten till en plats, för att utvärderingen av vården och vårdens kvalitet ska vara jämn. Flera nämnde att den svåra processen för att få komma till substitutionsbehandling var ett lika stort problem som den obetydliga finansieringen till hälsorådgivningarna när det gällde att minska drogskador. Ofta försvårades processen av mellanstegen för att få substitutionsbehandling. Mellanstegen ansågs vara långsamma och orimligt tunga för klienten. Vårdköns längd, det obetydliga antalet vårdplatser och utvärderingens besvärlighet beklagades också bland hälsorådgivningens klienter i intervjuer av Malin et al. (2006). En del ansåg att klienterna måste sjunka ännu djupare ner i drogbruket för att uppfylla kriterierna för substitutionsvård, medan man konstaterade att frustrerade klienter eller klienter i sämre skick inte ens kunde klara av den nuvarande utvärderingen om behov av substitutionsbehandling. För att utveckla verksamheten önskade man att utvärderingen av behovet av substitutionsbehandling skulle mildras samt att tröskeln för förverkligandet av substitutionsvården skulle sänkas. För att få komma till lättillgänglig substitutionsbehandling skulle det räcka med att just då vilja avbryta det intravenösa missbruket och det levnadssätt som hör till. Substitutionsbehandlingen är bra. Det är bara så helvetes kontrollerat i Finland och det är så svårt att få komma dit, ribban ligger verkligen högt. Om klienten, en bekant klient, kommer in genom dörren och måttet är rågat, borde man börja behandlingen genast. Göra en utvärdering och så vidare, men inleda medicineringen genast. Göra screeningar och följa upp sidomissbruk. Belöna klienten för att sidomissbruket upphör, nuförtiden bestraffas det. Nuförtiden leder det ofta till dubbelspel, lögner och oärlighet av rädsla att falla bort från vården om man har råkat sidomissbruka. Å andra sidan finns det ibland typer som kommer till substitutionsbehandlingen utan någon riktig vilja att bli i skick eller sluta använda droger. Att få substitutionsbehandling innebar inte för alla klienter att de slutade använda droger, utan många hämtade fortfarande sprutor och nålar medan de fick substitutionsbehandling. Det ansågs i regel att det fanns för få platser för substitutionsbehandling i förhållande till behovet och det upplevdes som tungt att stanna kvar i behandlingen i enlighet med nuvarande praxis. Man önskade att substitutionsbehandlingen i framtiden skulle utvecklas så att den hade lika låg tröskel som den nu endast har för sprutdrogbrukare som är allvarligt sjuka, hiv-positiva eller till exempel gravida. Många ansåg att det skulle finnas ett tillräckligt kriterium för att sluta använda droger för att omedelbart få substitutionsbehandling. Vid alla rådgivningar trodde man att en stor del eller största delen av klienterna ville få vård och upphöra med, eller åtminstone minska på, det intravenösa missbruket. En del klienters liv kunde bestå av att gå från en vårdform till en annan, utan ett tydligt mål. Kortvarig avgiftning för att sluta använda rusmedel, minska på användningen eller sluta injicera ansågs näst intill betydelselös. Läkemedelsfri vård, som det överlag var enklare att få, upplevdes som bra, men det är inte en vårdform som motsvarar allas behov. För många klienter ansågs långvarig rehabilitering vara i nyckelposition med tanke på ett mer kontrollerat och eventuellt mer drogfritt liv. Å andra sidan visste man att patienter som får substitutionsbehandling inte alltid är så rakryggade som man kunde önska sig, eftersom många aktivt fortsätter att missbruka vid sidan om. Försök till tvångsavgiftning före man får komma till substitutionsbehandlingen upplevdes nästan oundvikligen som onödiga och till och med som att plåga klienten.
Page 1 and 2:
Anne Arponen • Henrikki Brummer-K
Page 3 and 4:
2 En tvärvetenskaplig utvärdering
Page 5 and 6:
Page 7 and 8:
Page 9 and 10:
Page 11 and 12:
10 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 13 and 14:
Page 15 and 16:
Page 17 and 18:
Page 19 and 20:
Page 21 and 22:
Page 23 and 24:
Page 25 and 26:
Page 27 and 28:
Page 29 and 30:
Page 31 and 32:
Page 33 and 34:
Page 35 and 36:
Page 37 and 38:
Page 39 and 40:
Page 41 and 42:
Page 43 and 44:
Page 45 and 46:
Page 47 and 48:
Page 49 and 50:
Page 51 and 52:
Page 53 and 54:
Page 55 and 56:
Page 57 and 58:
Page 59 and 60:
Page 61 and 62:
Page 63 and 64:
Page 65 and 66:
Page 67 and 68:
Page 69 and 70:
Page 71 and 72:
Page 73 and 74: 72 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 101 and 102: 100 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 123: 122 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 169: 168 En tvärvetenskaplig utvärderi
show all

Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?