Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

More documents

Recommendations

Info

En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsrådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare via hälsorådgivningarna (84 %), verkställas som ett samarbete mellan flera parter (47 %), ordnas från ambulerande enheter (41 %), hälsocentraler (40 %), av apoteksnätverket (22 %) och distributionsautomater (21 %). Bästa ställen för returnering upplevdes vara hälsorådgivningarna (82 %) och distributionsautomater (65 %). (Malin et al. 2004, 15.) Kaukonen (2002) konstaterar att slutet av 1990-talet och början av 2000-talet kan anses vara expansionsfasen för den specialiserade rusmedelsvården. Antalet specialenheter inom rusmedelsvården tiofaldigades, antalet institutionsplatser ökade och specialtjänsterna riktade till drogbrukare blev mångsidigare. (Kaukonen 2002, 156.) Hälsorådgivningarna är en del av specialtjänsterna 8 inom rusmedelsvården och ingår i den så kallade reparerande rusmedelsvården. Deras antal ökade just under den ovannämnda expansionsfasen. Vid samma tid ökades andra möjligheter till lättillgänglig rusmedelsvård och läkemedelsbehandling av opiatberoende personer utökades (Kaukonen 2002, 156). Tanken om skademinimering som utgångspunkt för hälsorådgivningen baseras dock delvis på förebyggande rusmedelsvård, där arbetet fokuserar på att minska skador orsakade av rusmedel. Enligt Kaukonen (2002) påverkades arrangerandet av nya tjänster i slutet av 1990-talet av den klart ökade användningen av droger, av att det kom nya droger på marknaden och att sprutdrogerna snabbt blev vanligare. Uppmärksamheten väcktes också av hivinfektionerna som vid sidan av hepatiterna snabbt började sprida sig bland sprutdrogbrukarna och den samtidiga ökningen av drogdödsfall orsakade av opiatmissbruk. (Kaukonen, 2002.) 8 Rusmedelsvårdens specialtjänster: A-kliniker, ungdomscentraler och motsvarande öppenvårdsenheter, akutvårdstationer, rehabiliteringsinrättningar, dagaktivitetscentraler avsedda för personer missbruksproblem, behandlingshem, serviceboende, härbägen samt sprutdrogbrukarnas hälsorådgivningspunkter. (Rusmedelsvårdens drogklienter 2006.) Martti Lindqvist (1989) skriver om hur viktigt det är att förebygga aids och listar konkreta åtgärder för förebyggande och vård för att påverka epidemin. I Lindqvists lista nämns bland annat kostnadsfria, konfidentiella och vid behov helt anonyma tester, sakkunnig rådgivning och stöd i samband med testerna samt en klar, konkret och lidelsefri upplysningsverksamhet. Efter detta konstaterar han att ”Det speciellt svåra är att göra smittförebyggande arbete i de grupper som är allra mest socialt stämplade och annars också behärskar sin livssituation sämst. Dessa är bland annat sprutdrogbrukare och prostituerade – särskilt som det för deras del ofta gäller verksamhet som klassas som kriminell eller nästan kriminell. Också för deras del är den bästa vägen – om än svåra – att få deras förtroende och att helhetsmässigt förbättra deras livssituation”. (Lindqvist 1989, 26.) Fram till år 1998 var hiv-smittor via sprutdroger enskilda och de härstammade från utlandet. En aktiv bekämpning av smittsamma sjukdomar bland sprutdrogbrukare blev aktuell i och med deras hepatit A-epidemi åren 1994– 1995, sedan hepatit B-epidemin och slutligen hiv-epidemin år 1998. År 1999 nåddes hivepidemins topp, då 84 av de konstaterade 143 fallen (57 %) berodde på användning av sprutdroger. Den hiv-epidemi som konstaterades bland sprutdrogbrukare i huvudstadsregionen år 1998 fortsatte att växa fram till år 2000. Efter år 2000 har de årligen konstaterade nya hiv-fallen som beror av sprutdroger fortsatt minska och har stabiliserats till färre än tio årliga fall. Vid de över 7 000 hiv-snabbtester som gjordes vid hälsorådgivningarna och i fängelserna åren 1998–2003 minskade hiv-seropositiviteten vid rådgivningarna från 6,7 procent till 0,4 procent och i fängelserna från 2,4 procent till 0,3 procent (Kivelä et al. 2006). De anonyma enkäterna och testerna som årligen utförts vid hälsorådgivningarna anger också att incidensen av hiv-smittor hållits låg. Man strävade efter att svara mot det ökade antalet smittor med så omfattande Delfinansiering: Social- och Hälsovårdsministeriets anslag för hälsofrämjande verksamhet; projektnummer 142/KTL/TE/2007 och 019/TRO/TE/2006 31
32 En tvärvetenskaplig utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsorådgivningstjänster riktade till sprutdrogbrukare tillgänglighet till rena sprutor och nålar som möjligt och med tidig intervention. Hälsorådgivningsverksamheten utökades först i huvudstadsregionen och snart på andra håll i Finland, öppettiderna förlängdes, tjänsteformerna utvecklades och samtidigt uppmanades apoteken att fortsätta sälja sprutor och nålar. Sedan år 2000 har Helsingfors Diakonissanstalt upprätthållit ett servicecenter för hiv-positiva sprutdrogbukare i Helsingfors. Servicecentret erbjuder förutom utbyte av sprutor och nålar och annan hälsorådgivning också till exempel måltider och hälso- och socialtjänster. Servicecentret har under sin verksamma tid nått 218 hiv-positiva sprutdrogbrukare. Av dem hade 41 dött vid utgången av år 2006, största delen i olyckor och fyra av aids. År 2006 besöktes servicecentret dagligen i snitt av 130 olika klienter. (HDA årsberättelse 2006, 25.) Dagcentrets tjänster är endast avsedda för hivpositiva sprutdrogbrukare, men den hälsorådgivning som verkar i samma fastighet är öppen för alla sprutdrogbrukare. Kivelä et al. (2006) konstaterar att det faktum att man producerar separata tjänster för hiv-positiva sprutdrogbrukare kan ha minskat gruppens kontakter till andra sprutdrogbrukare och på detta sätt begränsat bildandet av nätverk och spridning av smittan (Kivelä et al. 2006). Servicecentret ansvarar också för sina klienters hiv-medicinering, vilket sannolikt är ett element som förbinder dem till tjänsten. Enligt Kivelä et al. kan hiv-medicineringen minska också antalet hiv-smittor för i och med medicinering försvagas smittförmågan (ibid.). Hiv-positiva drogbrukare registrerar sig som klienter vid servicecentret under sitt eget namn och uppger sina uppgifter för personalen varefter de får tillgång till alla tjänster vid servicecentret. I samband med att hälsorådgivningen har utvidgats har den fört med sig nya fenomen i drogkulturen, varav det viktigaste kan anses vara att kamratstödsverksamhet bland drogbrukare etablerats och att användarna grundat föreningsverksamhet för problemanvändare. Grundtanken för föreningsverksamheten är att erkänna drogbrukarnas jämlikhet som användare av tjänsterna. En central roll inom verksamheten blir också ett starkt stöd från personer i samma situation och den hjälp som drogbrukarna erbjudits i att använda tjänsterna. Internationellt uppfattas hälsorådgivningarna vanligen som bytesställen för nålar eller som bytesprogram för nålar 9 . I Finland har bytestjänsten från början kallats för hälsorådgivning 10 , vilket man ansett att bättre motsvarar arbetets mångsidighet och mål. Med namnet har man också velat betona att även om byte av sprutor och nålar är den mest centrala tjänsten i verksamheten, står också andra tjänster till buds och att hela verksamheten baseras på en personlig kontakt och universalitet. Hälsorådgivningen definieras som hantering av frågor som i sig främjar hälsa, förebygger sjukdom eller gäller vård, att leta efter lösningar på problem och ge råd i samband med klient-/patientkontakter inom hälsovården i interaktiva situationer, där den ena parten har yrkesutbildning inom hälsovården och den andra parten är klient eller patient (Vertio 2003, 1009). I Finland skapades en helt egen struktur för hälsorådgivningen och man försökte inte ens anpassa verksamheten till det vanliga hälsovårdssystemet då dess kapacitet eller expertis inte nödvändigtvis skulle ha räckt till för att upprätthålla en verksamhet av den omfattning den har i dag. Under de senaste åren har man dock strävat efter att flytta hälsorådgivningen allt närmare primärvården. Lagen (583/86) och förordningen om smittsamma sjukdomar (786/86) fastställer förebyggandet av smittsamma sjukdomar som en hälsofrämjande åtgärd som hör till hälsocentralernas ansvarsområde. Förordningen tillägg (1383/2003) från år 2004, förpliktar kommunerna att ombesörja 9 Needle exchange programs (NEP), Needle and syringe exchange programs, Syringe exchange programs (SEP), Needle exchanges (NX) 10 Low threshold health promotion and service centres (LTHSC).
Page 1 and 2: Anne Arponen • Henrikki Brummer-K
Page 3 and 4: 2 En tvärvetenskaplig utvärdering
Page 11 and 12: 10 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 31: 30 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 83 and 84:
82 En tvärvetenskaplig utvärderin
Page 85 and 86:
Page 87 and 88:
Page 89 and 90:
Page 91 and 92:
Page 93 and 94:
Page 95 and 96:
Page 97 and 98:
Page 99 and 100:
Page 101 and 102:
100 En tvärvetenskaplig utvärderi
Page 103 and 104:
Page 105 and 106:
Page 107 and 108:
Page 109 and 110:
Page 111 and 112:
Page 113 and 114:
Page 115 and 116:
Page 117 and 118:
Page 119 and 120:
Page 121 and 122:
Page 123 and 124:
Page 125 and 126:
Page 127 and 128:
Page 129 and 130:
Page 131 and 132:
Page 133 and 134:
Page 135 and 136:
Page 137 and 138:
Page 139 and 140:
Page 141 and 142:
Page 143 and 144:
Page 145 and 146:
Page 147 and 148:
Page 149 and 150:
Page 151 and 152:
Page 153 and 154:
Page 155 and 156:
Page 157 and 158:
Page 159 and 160:
Page 161 and 162:
Page 163 and 164:
Page 165 and 166:
Page 167 and 168:
Page 169:
show all

Förtroende och fri vilja som grund för ... - Julkari

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?