Bättre EU-regler för en giftfri miljö - Kemikalieinspektionen

Inom EU har man tagit fram en handlingsplan för nanomaterial 218 , som syftar till att stödja
forskning och utveckling om nanomaterial och som också tar upp hälso- och miljöaspekter,
främst genom att peka på behovet av forskning och behovet av internationellt samarbete i
OECD och andra fora. I ett meddelande från 2008 konstaterar man att den gällande EUlagstiftningen
täcker nano-materialen men att reglernas tillämpbarhet för nanomaterial måste
undersökas. Samma år gav kommissionen ut en rekommendation med en uppförandekod för
ansvarsfull forskning om nanomaterial, där man bl.a. understryker vikten av att tillämpa
försiktighetsprincipen vid hanteringen av nanomaterial när kunskapen om eventuellt skadliga
effekter är otillräcklig 219 . I kommissionens andra uppföljning av handlingsplanen ges en
utförlig redogörelse för kunskapsläget när det gäller hälso- och miljöaspekter på nanomaterial
och förekomsten på marknaden av varor med nanomaterial 220 .
I rättsakter för olika sakområden har på senare tid tagits in regler som kan innehålla
definitioner och krav på särskild prövning eller redovisning av nanomaterial. Vi har ovan
nämnt de regler som gäller eller kommer att gälla för biocidprodukter samt kosmetiska och
hygieniska produkter. Nanomaterial används också i läkemedel och kan förekomma i material
i kontakt med livsmedel (jfr kap. 6.2.3.6). Kommissionen har nyligen utfärdat en
rekommendation (2011/696/EU) om hur begreppet nanomaterial bör definieras och avgränsas,
en definition som tagits in i den nya biocidförordningen. Tidigare definitioner av
nanomaterial (kosmetiska produkter) avviker delvis från denna (jfr kap. 6.4.1).
KemI har på regeringens uppdrag behandlat problematiken med nanomaterial mer utförligt i
en rapport år 2010 221 .
Behövs nya EU-regler om hälso- och miljöaspekter på nanomaterial?
Även om det för några produkttyper finns särskilda EU-regler om nanomaterial, är behovet
alltjämt stort av att utveckla kunskapen om eventuella hälso- eller miljöskadliga effekter. Det
finns inte ännu tillräckligt med underlag för att bedöma om dagens toxikologiska testmetoder
räcker till för nanomaterial. Behovet av utveckling finns på många områden när det gäller
testmetoder (t.ex. toxikokinetik, inhalationstoxicitet, tester om ämnens spridning i miljön,
akvatisk toxicitet, dosimetri). Grundläggande på detta område bör vara det breda
internationella samarbete som bedrivs i OECD:s program för nanomaterial. I fråga om
livsmedel och foder (inkl. förpackningsmaterial) har EU:s livsmedelsmyndighet (EFSA) år
2011 publicerat en vägledning om riskbedömningen av nanomaterial (se vidare kap. 6.x ). I
fråga om kosmetiska produkter har den vetenskapliga kommittén för konsumentskydd i
uppdrag att utarbeta en vägledning för riskbedömning av nanomaterial, vilket bl.a. behövs för
tillämpningen av den nya EU-förordningen om kosmetiska produkter (avsnitt 6.4) . Den
vetenskapliga kommittén utvärderar också tre olika UV-filter med nanoegenskaper som
används i solskyddsprodukter.
När det gäller Reach är systemet för registrering och ämnesutvärdering särskilt illa lämpat för
att hantera nanomaterialen. Reglerna i Reach gäller teoretiskt för nanomaterial, dvs. även
nanomaterial ska registreras och riskbedömas i en kemikaliesäkerhetsrapport, och de kan bli
föremål för en fördjupad ämnesutvärdering. Men eftersom registrering sker först i volymer
över 1 ton och kemikaliesäkerhetsrapport bara krävs när ämnen hanteras över 10 ton per år,
kan nanomaterial ofta falla utanför tillämpningen (nya nanomaterial hanteras knappast i
218 Kommissionens meddelanden KOM(2004) 338 slutlig och KOM(2005) 243 slutlig.
219 Kommissionens meddelande KOM(2008) 366 slutlig och kommissionens rekommendation C(2008)424
slutlig.
220 Kommissionens meddelande KOM(2009) 607 slutlig.
221 Säker användning av nanomaterial, Kemi rapport Nr 1/10.
193