fulltext - DiVA Portal

entydigt är detta dock inte och jag har i tabellen därför också tagit med de inslag av"annan kategori" som framstod klara. Praktik som uttrycker uppfattningskategori2, "Lek - ett sätt att lära" visar sig då också vara vanlig bland förskollärarna.I sitt agerande i barngruppen ställer sig förskollärarna i stor utsträckning utanförbarnens lek. De går inte in i leken för att vara med i den. Dock ställer de upp med"service" och annat stöd åt barnen; hämtar fram material, hjälper till medutklädning, är till hands om något barn gjort sig illa och tar emot de barn somsökt tröst och omplåstring. Agerandet överensstämmer alltså i mycket med vaduppfattningskategori 3, "terapi", uttrycker. Det är emellertid endast i det avseendetatt förskolläraren inte själv går in i leken och därigenom kan riskera att hon stör,som kategori 3 utgör en passande beskrivning av denna praktik. I andrasammanhang blir leken ofta avbruten och den "terapeutiska tanken" kan knappastförverkligas. Förskolans verksamhet är inramad av olika tider, av rutiner och fastaaktiviteter. Dessa fastställda tider och aktiviteter tillåts alltid bryta barnens lek.Förskolläraren meddelar ofta att barnen snart måste sluta sin lek därför att det ärdags att gå ut, städerskan skall komma eller det kan vara tid för "tvärgrupper",lunch eller någon annan schemlagd aktivitet.Enligt intervjuanalysen är det fler förskollärare som ger uttryck för lekensbetydelse för barnens inlärning i förskolan, än vad som framgår av observationernai praktiken. Även med hänsyn tagen till "inslag av annan kategori" vad gälleruppfattningar om lek enligt intervjun, finns här en skillnad mellan förskollärarnasuppfattningar och deras handlande (se tabell 8 i bilaga 3 samt tabell 17).I de fall förskollärarna i sin praktik ger uttryck för inlärningstanken är dettatydligast i form av regellekar och spel. Gränsen mellan lek och "förelagd uppgift"är emellertid flytande. Barnen måste vara med i lekar som förskolläraren i förvägbestämt och planerat för. De måste också vara med i l eken, så länge som förskollärarenanser att den bör pågå.På de avdelningar där det förekom småbarn kunde jag också se förskollärarenleka "kroppslekar" med barnen som "Det kom en liten mus...", "Gå efter vatten,gå efter vatten...". Ibland lekte hon "tittut" med ett litet barn i samband medpåklädning eller "gubben i lådan". I dessa sammanhang lekte förskolläraren medbarnen och hade själv nöje och glädje av leken. Dessa inslag av lek var inte påförhand uttänkta och planerade utan framstod som spontana och glada uttryck ikontakten mellan förskollärare och barn. Här kan man tala om klara inslag avinlärning och träning i nöjsam form, något som alltså visar på en praktik somuttrycker kategori 2; "Leken - ett sätt att lära".Lika många förskollärare gav uttryck för uppfattningar om förskolan enligtkategori 2 som enligt kategori 3. Detta oavsett om jag räknade med enbart "dominerandeföreställning" eller även tog hänsyn till "inslag av annan kategori". Denterapeutiska synen på lek slog i första hand igenom i praktiken i det avseende jagovan beskrivit (- de vuxna deltar inte i leken och går inte in i den för att själva varamed utan lämnar barnen i fred).Ett par av förskollärarna har också tidvis i sitt agerande visat att "Lek - ettdiagnostiskt instrument" är av vikt i det praktiska arbetet. Här framkommer dennaföreställning som "inslag av annan kategori". Detta var förskollärare som oftaiakttog barnen i deras lek. De var ofta närvarande i lekhallen där de satt och iakttogbarnen och deras aktiviteter. De rapporterade sedan vidare en del av dessa154