fulltext - DiVA Portal

sitter Lilla De ofta på golvet och gråter. De vuxna tycks inte ta någon notis omhenne. Den som mest försöker trösta är systern Ma. Förskollärarna berättar förmig att man har fattat ett gemensamt beslut på avdelningen om att inte ta upp ochbära Lilla De när hon gråter. Motiveringen till detta är att hon då skulle bli"bortskämd" och alltid vilja bli buren och så mycket tid kan man inte ge till allabarnen. Lilla De måste i stället lära sig att leka på egen hand. Alla barnen måstelära sig, att det också finns andra barn som kräver de vuxnas uppmärksamhet,menar man. Vid mina observationer av Ylva däremot, kunde jag notera jag attYlva mer aktivt tog sig an de två minsta barnen, bar dem, kelade med dem ochsysselsatte sig med dem. När Lilla De var olycklig blev hon ofta buren och tröstadav Ylva.Ett annat exempel på ett agerande där alla barn behandlas "lika" illustreras ocksåav Lilla De: s situation på daghemmet. Vid lunchen sitter barnen vid tre olika bordoch äter. En vuxen sitter med vid "mellanbarnens" bord. Lilla De sitter i barnstolvid ett bord tillsammans med några äldre barn. En annan av de vuxna som"assisterar" vid lunchen serverar Lilla De mat innan hon själv går på lunchrast.Den lilla sitter med sin sked och äter så gott hon kan, medan hon också intresseratföljer med i de äldre barnens samtal och iakttar deras ätande. Hon petar med sinsked och skrapar och får i sig lite då och då, men det mesta hamnar faktiskt pågolvet och i haklappen. En tredje vuxen kommer tillbaka från sin lunch och börjarhjälpa de barn som ätit färdigt att duka bort. När hon kommer fram till Lilla Deoch ser att hennes tallrik är tom, berömmer hon flickan för att hon var så duktigatt äta och för att hon tömt in tallrik. Hon lyfter så ner De från stolen och tar uthenne i tvättrummet. Ännu en vuxen kommer tillbaka från sin lunchrast ochbörjar torka bord och stolar och plockar reda på all mat från De: s tallrik som liggerpå golvet. Lilla De har nästan inte ätit någonting, hon har ännu inte så välutveckladmotorik att hon faktiskt får i sig den upplagda maten, trots att hon ganskaivrigt kan hantera skeden i tallriken. Detta inträffade regelbundet vid mina besök påavdelningen, men med olika förskollärare i respektive "roller".Situationen vid lunchen var något annorlunda vid mina observationer av Ylva.Det fanns nu två små barn på avdelningen och Ylva matade och hjälpte båda dessavid måltiderna.Ylva visade både i intervjun och i praktiken ett annorlunda handlingssätt ibarngruppen än vad hennes arbetskamrater gjorde. Vad beror detta på? Är det endastskillnaderna i tänkandet som slår igenom i praktiken?Ylva observerades i barngruppen, i början av hösten, några månader efterobservationerna av förskollärare 5 och 6, som ägde rum på våren. Fleraförändringar har skett i barngruppens sammansättning och i daghemmets rutinerunder sommaren. Under våren var lilla De yngst på avdelningen, hade just fyllt ettår. "Mellanbarnen" var många och det fanns få stora barn i gruppen. Alla barnkrävde uppmärksamhet av personalen som hela tiden var mycket upptagen av devårdande uppgifterna. Lilla De var på sitt sätt också mycket krävande. Hon varolycklig och ledsen och ville helst sitta i en vuxenfamn. För personalen måste detvara frustrerande att känna att man har ont om tid att tillfredsställa barnensemotionella behov, speciellt när de tar sig uttryck som hos Lilla De. Enmotivering, som att Lilla De måste lära sig att också andra barn behöver uppmärksamhet,ger legitimitet åt ett agerande där de vuxna kan lämna henne ensamvilket då också kan ge lättnad från eventuell känsla av otillräcklighet. Ett tänkande158