Skådespelarens praktiska kunskap

9
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
framsidan. Sen backade vi ut och skådespelaren sprang in på scenen. Under den här korta
stunden hade vi utarbetat ett rörelseschema som var minutiöst. Inget handgrepp fick gå fel,
inga ord yppas, inget tappas, ingen fot fick ställas på fel plats och det gällde att veta exakt när
jag skulle ducka för de andras armar och rörelser. Inte en sekund fick förslösas. Kvällen var
fylld av liknande byten och jag var smidig och noga. Jag njöt av det. Skådespelaren var
krävande och seriös. Minsta avvikelse från min sida i rutinerna observerade han och påtalade
irriterat. Jag stod bakom scenen varje gång och följde föreställningen. Lade märke till varje
förändring, varje rytmbyte, varje publikreaktion och jämförde med tidigare kvällar. Efter en
tid började jag se saker jag inte sett förut. Jag lade märke till hur skådespelarna andades och
hur de använde andningen som ett uttrycksmedel. Jag såg hur länge de kunde, eller vågade,
hålla en paus. Jag såg hur de behandlade varandra bakom scenen och visste vilka som var
osams och letade efter markörer på osämja i spelet mellan dem på scenen.
När jag såg den här skådespelaren arbeta tänkte jag på hur han gjorde, hur han var under
föreställningens gång. Jag visste att han var på teatern flera timmar före föreställningen och
inte fick störas. När jag kom in i hans loge före föreställningen med rena kläder talade vi inte,
utan jag bara gjorde det jag skulle och gick ut. Han hade ett visst tempo i kroppen, en
koncentration. Den koncentrationen och det tempot behöll han under föreställningens gång.
Han var likadan i alla byten av kläder vi hade under kvällen. På scenen hade han också det
tempot som grund. Han hade många ritualer för att hålla sig i just det tempo han valt. Allt
skulle vara exakt likadant varje kväll. Han hade en liten uppbyggd loge bakom scenen som
var placerad där just för honom. Där hade jag hängt in de kläder vi skulle byta och där fanns
hans manuskript, vatten, te och halstabletter. Det var jag som skulle köpa och placera ut
halstabletterna, hälla upp vattnet och koka teet. De andra påklädarna sa att jag absolut inte
skulle gå med på att göra det, men jag tyckte det var roligt. I varje byte i den där scenlogen
läste han i sitt manuskript. Jag förstod att han inte gjorde det för att memorera texten, den
kunde han, men det var en koncentrationsstation och ingick i ritualerna.
Trots min begränsade erfarenhet av teaterskådespeleri förstod jag att han var ett undantag. De
andra skådespelarna satt i artistfoajén och pratade eller var i fiket mellan sina entréer. Han
talade inte med någon. Han var extremt observant. Gjorde jag minsta fördröjning i våra
klädritualer kommenterade han det genast. Han kunde prata med mig och jag fick vara lyhörd
för när han ville ha ett svar. Han talade främst om publiken ”Vad är det med dem i kväll?
Vem fan är det som sitter på andra bänk och prasslar?”.