Skådespelarens praktiska kunskap

16
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
kan användas, förändras och ifrågasättas. Därför vill jag ge en täckande bild av mitt möte med
Penkas.
Lärarna på scenskolan klargjorde för oss att här arbetade man efter en viss metod inom vårt
huvudämne scenframställning. Övrig undervisning var underställd metoden, men lärarna
arbetade inom sina ämnen mer eller mindre fritt efter den. De hade alla sina speciella
kunskaper inom sina fält, t ex röst, musik och rörelse. Att de inte var strängt Penka-följande
var sällan några problem. De lärde ut sitt kunnande och det var upp till oss att omvandla det
till Penka-metodarbete under scenframställningen.
Vår utbildning inleddes med en tio veckor lång period då vi i helklass arbetade med etyder.
Etyd i det här sammanhanget är en kort situation som skådespelarstudenten ska spela upp
inför de andra studenterna ur samma årskurs. En etyd innehåller en början, en mitt och ett slut.
Den är kort och stum och utförs av en person. Den skapas av den enskilde studenten. Arbetet
leddes av en pedagog som utbildats av en annan pedagog i Penkametoden.
Att strikt följa de givna 5 V:n som ett schema visade sig svårt. Var och en av oss tolv elever
fick i uppdrag att finna ut en situation att spela upp med de andra som iakttagare. Det stod var
och en fritt att arbeta med den under en viss tid. Förutsättningarna var att kunna visa de
5 V: na och hitta en vändpunkt i den berättelse man funnit ut. Alltså; spela fram en situation
klart och tydligt, visa att hela situationen fick en helt ny betydelse och spela fram hur man
reagerade och förhöll sig till den nya situationen.
Det var till en början lätt att finna ut situationer och även vändpunkterna. Problemen uppstod
när man skulle visa alla 5 V:n. ”Vem” gick bra, ”Var” gick bra, ”Varför” var svårare men
gick att lösa, ”Vilken Tid” var ogenomkomlig och ”Vad Jag Vill” var slutligen inte så svårt.
V:et ”Vilken Tid” vållade oss mycken bry. När alla hade gäspat sig igenom otaliga
redovisningar för att visa att det hela utspelade sig på morgonen eller kvällen, var det svårt att
hitta på ett nytt sätt. En student i klassen kom in i sin etyd med en tandpetare i munnen som
han höll på med ett tag innan han slängde den och fortsatte göra det han bestämt för att föra
handlingen framåt. Hans etyd hade varit klar och tydlig, men alla undrade vad det där med
tandpetare i början stod för och betydde? Efter lunch, var hans svar. Det var hans sätt att lösa
problemet med ”Vilken Tid”.
Långt, långt senare i min yrkesutövning gick det upp för mig vad V:et ”Vilken Tid” innebar. I
det rymdes den ideologiska tiden, den samhälleliga tiden, den historiska tiden, alltså
sammanhanget. Ingen hade sagt det till oss under utbildningen, vi hade kämpat med våra
försök att visa klocktiden som situationen utspelade sig i.