Skådespelarens praktiska kunskap

62
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
inte. Ibland tänkte han att han kanske skulle hamna på ”dårhus” om det gick illa. ”Det var en
väldigt svart tid”, säger han och undrar om det kanske varit modigare att gå därifrån och tacka
nej till rollen. Men han säger:
Peter: Det har förändrat mig som skådespelare, det har det gjort, till det bättre, för att jag grejade det,
men om jag inte hade grejat det, om det hade blivit pinsamt och publiken hade börjat vrida på sig och
tyckt att det här var väldigt jobbigt att titta på, då hade det kunna ha blivit så att man gått under. Det är
inget offer man kräver av en skådespelare.
Berta berättar om liknande upplevelser med en regissör hon arbetat med vid flera tillfällen.
Berta: Han pratade mycket om det här med offer, inför varje roll ”du måste offra något för varje roll”.
Men han skapade ända något slags sammanhang där man faktiskt gav sig ut på hal is. Det tycker jag
ändå är stort som skådespelare, för det är ju ändå ganska lätt att lägga sig på någon slags säkerhetsnivå
och spela lagom. Ingen kan hoppa på en, ingen kan säga att man är dålig, man kan leverera sina
repliker och man gör sina vändpunkter och man rör sig lite lagom sådär, lite ”safe play”. Men att ge
sig ut lite på hal is, med risken att det kanske kan bli dåligt, det kan ändå bli intressant. Då kan man nå
himmelens höjder, men också slå på arslet.
Hur ser det rätta avvägandet ut? Hur blir man uppmärksam på att man inte går över en gräns
och tillfogar sig själslig smärta i sin vilja att prova regissörens förslag? Som vi sett i Peters
exempel ovan är det många faktorer som spelar in. En förutsättning är tryggheten i
ensemblen. Peter var i en svår period i sitt liv där inte bara hans självförtroende som
skådespelare vacklade utan han bar även på sorgen efter fadern. Han valde, efter ett par dagars
reflektion, ändå att göra rollen. Han uttrycker det som att han satsade allt, vilket hans val av
den fysiska, nakna utsattheten visar. Som han själv säger så visste han inte om det skulle
fungera eller inte, att han t o m räknade med att kanske behöva psykisk vård efteråt. Även om
det inte blev så eller kanske ens var i närheten, så var Peters skräck inför det verklig. Att Peter
just refererar till den här uppsättningen när vi samtalar om mod beror på att den förändrat
honom som skådespelare, som han själv säger. Han provade sitt mod och utfallet gick väl den
här gången. Men kan man tala om ett övervägande mellan feghet och övermod? I de
omständigheterna Peter befann sig i valde han att utsätta sig på ett extremt sätt väl medveten
om riskerna. Nog drabbades han av övermod. ”Den som åter hyser alltför stor tillförsikt
beträffande fruktansvärda ting är övermodig”, skriver Aristoteles. 63
63 Ibid. s. 86