Skådespelarens praktiska kunskap

35
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
att den enskilde skådespelaren upplever sitt individuella – det-som-för-närvarande-försiggår –
olika från gång till gång beroende på hur allt det som flödar genom personen skådespelaren
vid varje tillfälle gestaltar sig. Berta i skådespelargreppen beskriver hur hon handskas med
det:
Berta: När jag började med teater kände jag mig störd av olika föreställningar, hur man skulle vara,
hur man skulle stå och hur man skulle prata. För mig har intuitionen vuxit, och det märks på hur jag
preparerar mig inför en föreställning. I början gick jag till teatern och hade röstövningar, yoga,
meditation och fan och hans mormor i timmavis innan. Jag var helt slut när jag väl kom in på scenen
Nu gör jag vanliga saker, hjälper till med läxor, lagar mat och cyklar till teatern. Numera vill jag sudda
ut gränsen mellan vardagen och scenen. Jag tycker om att sudda den så att de ligger jättenära varandra.
Jag vill kunna ringa hem fem minuter innan föreställningen och säga ”det är mamma, hur har ni det,
puss och hej, jag måste gå”. Det hjälper mej att fungera mer intuitivt, när jag vet att jag är en del i
livet. Det jag har lärt mig, jag behöver inte vara någon annan för att jag går upp på scen, utan tvärtom.
Ju mer jag kan vara den jag är hemma på scen, desto bättre fungerar jag.
För att återknyta till hur jag upplever att skådespelarna jag samtalar med uppträder under våra
sejourer så ser jag att de gör samma sak där. De förhåller sig till sina individuella tankar och
erfarenheter öppet och prövande i det kollektiva samtalet. Det betraktar samtalet som en
situation med förstagångsinformation och det-som-för-närvarande-försiggår.
Aristoteles och urskillningsförmågan
I ”Den Nikomachiska etiken” gör Aristoteles en undersökning av den praktiska visdomen.
Han menar att den inte är vetenskaplig eftersom den inte är ute efter att hitta det generella,
allmängiltiga, utan det individuella; det unika. Detta gör han genom att rikta in sig på
handlingen. Han försöker inte att finna någon metod för det praktiska arbetet, utan efter att
”det resonemang som gäller handlingarna måste uttryckas i grova drag och inte med
exakthet”. 27 Han skriver: ”De handlande personerna måste varje gång själva se efter vad som
lämpar sig för tillfället, i likhet med vad som är fallet inom läkekonsten och
navigationskonsten”. 28 Aristoteles beskriver på detta sätt kärnan i den praktiska kunskapen
som ägnar sig åt det unika och inte åt det generella. För att uppmärksamma det unika krävs
urskillningsförmåga.
27 Aristoteles, (1988), s. 51
28 Ibid. s. 51