Skådespelarens praktiska kunskap

71
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
skulle göra likadant idag. För jag vill inte bli, vad skall jag säga, nergjord av publiken”,
avslutar han. Martin fortsätter:
Martin: Det intressanta är ju när man säger ifrån så där, vilket jag tycker är bra att man gör, man
markerar att ”vi behöver inte hålla på med det här om ni inte är intresserade”. Det finns så många
kolleger som säger, ”nej, vi bryter inte, vi kan inte, det är så svårt att bryta”. Det tycker jag är fegt, att
inte konfrontera, för man är ju i samma rum. ”Varför gör vi det här? om ni inte är intresserade så kan
vi ju skita i det”.
Lisen: Jag bröt en gång och, just som du sa, på turné förstås, med ungdomar, ”fortsätter ni så här”, för
det sitter då ett gäng skrattare högst upp och gör sig löjliga över vad som händer, ”fortsätter ni så här
så får ni gå.” Då sa de ”det kan vi inte, lärarna har låst dörrarna”.
Naemi: De är tvingade, det är något speciellt med skolteater.
I vissa situationer står skådespelarna som personer och inte som rollfigurer framför publiken
på teatern. Frågan är när det är på sin plats att visa sig som person under en föreställning.
Att bryta under pågående spel är ett problem. Diskussionen om man ska eller inte är ständigt
aktuell, och särskilt då på vilket sätt som är lämpligt. Vilken möjlighet finns det att
kommunicera med publiken, annat än genom det som sägs på scen? Finns det en längtan efter
det, eller upplever skådespelare frustration över att endast befinna sig inom ramen för
föreställningen? Hur kontrollerar man sitt mod för att inte drabbas av övermod och förstöra
för publiken och sina medspelare?
Peter berättar om en kollega som råkade få syn på någon som satt och nickade till, och Peter
säger att det är vanligt att man ser just den som sover, man ser inte 50 000 glada ansikten. I
pausen sa kollegan åt mannen ur publiken att gå hem. Mannen blev generad och sa att han
tyckte det var intressant, men kollegan sa att det kunde han inte veta någonting om som satt
och sov. Den största delen av publiken hörde ordväxlingen och flera i ensemblen blev
upprörda och tyckte kollegan handlat fel, ingen kunde veta om mannen var sjuk. Peter säger
att något gick förlorat i andra akten den kvällen.
Detta är ett sätt att förstöra dialogen med publiken, menar skådespelarna. Med en sådan här
beskriven handling sätter skådespelaren sig själv i fokus och gör att den uppbyggda
stämningen i salongen försvinner. Det tar sedan tid för ensemblen i övrigt att arbeta sig
tillbaka till överenskommelsen mellan scen och salong. ”Allting vissnar bort”, som Lisen