Skådespelarens praktiska kunskap

68
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
Berta tycker att det handlar om konflikträdsla. Det viktigaste är att få fram en bra föreställning
och det är inte farligt att ha olika åsikter, även om det blir besvärligt ett tag framöver i arbetet,
menar hon.
Berta: I repsituationen är det ju en balansgång med modet, både att ha modet att säga ifrån, om man får
en uppgift av en regissör, eller ett sceneri eller, ett känslomässigt förslag, att våga säga, ”det stämmer
inte för mig, nej, jag kan inte, det funkar inte, utan jag vill göra så här”. Samtidigt så måste man ju ha
modet att göra det fast det känns fel. Det finns ju de här nejsägarna ”varför det, varför ska jag stå där,
varför ska jag göra det, och om du säger så kan inte jag göra det”, när man skyddar sig med nej.
Lisen: Och överkänslighet, under ett arbete så är man ju överkänslig i början. Man tål ju inte så
mycket kommentarer om hur man är, utan man måste få lösa det teoretiskt ett tag. Sen arbetar man på
insidan för att komma ikapp det där. Men det där skitsnacket i korridoren som vi ju också har på en
stor teater, så blir det ju så mycket, det är ju förödande. Alldeles onödigt också.
Berta pekar på något centralt i skådespelarens utövning, att det är en balansgång med modet,
både att bejaka och att säga ifrån. Den egna avvägningen om när det är rätt att agera på det
ena eller det andra sättet är en betydande faktor i skapandet tillsammans med andra. Att
komma fram till en gemensam riktning i en ensemble innebär ett kollektivt reflekterande över
processen. Det finns en rädsla i början av ett arbete att exponera sig inför kollegerna. Lisen
benämner det överkänslighet och att hon försöker lösa det teoretiskt ett slag, för att sedan
komma ikapp med insidan. Hon pekar på det som sker i början av en arbetsprocess när allt är
nytt för alla. Även om det är kolleger man arbetat med tidigare så är situationen en annan. Det
är annorlunda uppgifter, annorlunda förutsättningar och ingen vet hur arbetet kommer att te
sig. Därför finns alltid en försiktighet i kollektivet de första veckorna. Man håller sig lite på
sin kant, är försiktigt i både utspel och förslag. Man kallar detta att ”markera”. Lisen uttrycker
det så att man måste komma ikapp på insidan. Det gäller inte bara att skaffa sig en ökad
förståelse för pjäsen, utan lika mycket att skaffa sig ett hållbart sätt att förhålla sig i just den
här situationen med just de här människorna. Det finns ett inslag av genans i den här fasen.
I Stina Bergman Blix avhandling om skådespelare och känslor citeras en skådespelerska som
uttrycker den våndan:
I believe that there is a whole lot more sweating going on during rehearsals than during
performance. I think so. That shame sweat. 64
64 Bergman Blix, Stina, (diss.) Rehearsing Emotions, (Stockholm, 2010), s. 89