Skådespelarens praktiska kunskap

87
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
presenteras eller presenterar oss inför varandra på något formellt sätt så blir det informella
pratandet sinsemellan den viktiga platsen för erfarenhetsutbyte. Vi visar inte CV:n eller
recensioner för varandra eller redogör kronologiskt över var vi arbetat. Vi anpassar oss till
situationen och portionerar ut information om oss vid lämpliga tillfällen och i form av
anekdoter. Anekdoten anonymiserar oss till viss del. Den kan berätta om mig själv fast den
handlar om något annat. Den är accepterad som berättarform. Känslan för att veta när och hur
man ska berätta vad, är det viktiga. I det inledande exemplet positionerade sig den äldre
skådespelaren som just en äldre erfaren skådespelare som sett det mesta och samtidigt sattes
jag in i sammanhanget som den nya oerfarna.
Det här sker inte i en ordnad form utan dyker upp vid vissa tillfällen både under arbetets
gång och i pauser. Anekdoten är situationsbunden och kräver skådespelarkunskap i form av
inkännande och känsla för situationen. I och med detta bygger skådespelaren upp en
repertoar av anekdoter som återanvänds och anpassas efter behov. Skådespelare som arbetat
tillsammans vid flera tillfällen lär sig varandras anekdoter och traderar dem vidare.
Teatersverige är så litet att det händer att man får höra ”sina” anekdoter i nytt skick efter en
tid, från ett håll man inte förväntat sig. De har vandrat runt, använts och transformerats.
Anekdotberättandet fungerar också som en inventering av kunskap och relationer. I de
ständigt nya arbetssammanhangen refererar man, genom anekdoter, till vilka man arbetat
med och nya trådar till förståelse av varandra tvinnas. ”Jasså, jobbade du med Nisse redan
85! Jag känner honom väl sen vi gjorde ”Trähästen” på Gamla Teatern.”
Genom att berätta anekdoter visar man att man är förtrogen med en kontext. Man hänvisar
till den som har berättat den för en, och gärna på vilken plats. Genom det blir det synligt
vilka man arbetat med och var. Man sätter in sig i en tradition och skaffar sig en position,
inordnar sig i en hierarki, både i den nuvarande gruppen och i teatersamhället i stort. Så kan
anekdoten fungera. Som en tillhörighetsmarkör.
Kunskapsförmedling
Mycket av kunskapsförmedlingen inom teater sker genom anekdoter. Vi skådespelare
berättar och lyssnar till dem. Vi vet att det är anekdoter och att de är föränderliga från
situation till situation, från person till person. Vi sätter tilltro till dem och vi är skeptiska till
dem. Vi roas av dem och vi lär oss av dem.