Skådespelarens praktiska kunskap

74
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
eller njuta av doften av en viss maträtt är besinningslöst, eftersom det ger uttryck för de
föremål den besinningslöse begär. Detta, menar Aristoteles, skiljer oss från djuren, och ger
liknelsen att en hund njuter inte av doften av en hare, utan bara av att äta upp den.
Besinning och tygellöshet har att göra med smak och förnimmelse. Skillnaden mellan den
tygellöse och den besinningsfulle är att den senare njuter inte med hela kroppen, utan bara
med vissa delar av den. Den tygellöse hänger sig åt utsvävning när det gäller beröring, mat,
dryck och sex, den besinningsfulle kan njuta av sinnesförnimmelse såsom beröring genom
massage vid gymnastikinrättingar, skriver Aristoteles. 69 Behovet av sinnesförnimmelser är
individuellt. Bristen i karaktärsegenskapen är känslolöshet, att inte känna lust eller njuta,
något Aristoteles finner är ovanligt, och inte går vidare in på. Den intermediära hållningen är
den som strävar efter att njuta angenämt och med måtta och så att det främjar hälsan.
Syftet är nämligen här det ädla för såväl begäret som tanken, och den besinningsfulle
åstundar både tillbörliga handlingar och ett riktigt sätt och en lämplig tidpunkt för sitt
handlande. Detta är också vad tanken bjuder honom att göra. 70
Besinningen har för skådespelaren med självkännedom att göra, liksom modet. Det gäller att
i en rolltolkning hitta rätt avvägning och inte förledas till tygellöshet, som kanske skulle ta
sig uttryck i hejdlöshet på scenen, överspel och groteskerier. Risken att njuta av sig själv
som skådespelare på scen, i rollen, finns, liksom att för mycket njuta av publikens gensvar.
Huruvida det finns skådespelare som använder yrket för exhibitionistiska behov kan
diskuteras. Vidare kan privatpersonen skådespelarens lust att bli känd och åtnjuta popularitet
vara ett uttryck för bristande besinning. Känslolöshet skulle kunna leda till otillräckligt
engagemang i arbetsuppgiften.
69 Ibid. s. 94
70 Ibid. s. 97
”Mot pjäsens slut lämnade hon sig föredömligt rollen i våld”, skrev Elis Andersson
om Karin. Med det menade han att hon i en sista extatisk dans blottade överkroppen
på ett sätt som 1950 års teaterpublik i Sverige inte var van vid. /…/ Ett par veckor
efter premiären hände det. När ”nakenscenen” kom, reste sig en man på parkett med
en kamera och fotograferade./…/ Vid applådtacket gick Karin trapporna ner mot
mannen på parkett och förehöll honom det olämpliga med att ta fotografier på det här