Skådespelarens praktiska kunskap

118
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
med denna resursstarka organisation med sina djupa traditioner och höga professionalitet gav
mig kunskap jag var hjälpt av i mitt nästa uppdrag.
Där handlade det om över hundra personer i ett sommarspel. Själva spelet spelades varje
sommar sedan ett tiotal år. Jag fick en video av föregående sommars föreställning och ett
manus som var mycket sporadiskt och fullt av ändringar. Med det satt jag en månad och
tittade, ritade, läste och försökte förstå vad detta var. På TV-skärmen dök det plötsligt upp
fyra ryttare till häst, varifrån kom de? I nästa bild hade en kör av tjugo kvinnor försvunnit ut
från scenen, hur hade det gått till? Det var rent logistiska problem jag löste och utvecklade.
Vidare såg jag massor av agerande jag ville ändra och tänkte ut förslag för det. Jag var
ordentligt förberedd. Det jag inte hade kunnat förställa mig var min funktion som arbetsledare
för alla dessa människor. Jag tillfrågades om allt, helt andra frågor än dem från operavärlden.
Från parkeringsplatsen vid den idylliska plats där spelet framfördes ner till själva scenområdet
var det en promenad på cirka femhundra meter. Jag hann knappat stiga ur bilen förrän jag
möttes av problem och frågor. En häst var halt, en skådespelare var sjuk, barn kom med
klagomål om rökande deltagare, marknadsföringen hade inte fått vissa viktiga bilder,
kapellmästaren var tvungen att hoppa av, en kvinna var berusad, två tonåringar i konflikt,
några barn kom med teckningar och blommor till mig, jag blev upplyst om att en liten tös
fyllde sju idag och förväntade sig gratulationer och sång i matpausen. Osv, osv. Jag lärde mig
att ta snabba beslut, sålla i informationen, vara trevlig, lyssna, ta på allvar på ett bestämt och
auktoritärt sätt. Här hade min regifunktion fått en helt annan karaktär än jag förväntat mig.
Den här makten innebar att jag blev allvetande, en morsa, en förtrogen, en polis och en idol.
Det var ofta problematiskt. Det tog tid innan jag insåg min position och mina befogenheter.
Jag var undfallande i vissa fall och överskred gränser i andra. Allt gjorde jag utifrån min
förståelse och erfarenhet av vad skådespelare vill ha av en regissör. Idéhistorikern Ronny
Ambjörnsson skriver:
Hur som helst: dilemmat har det goda med sig att perspektivförskjutningarna tvingar till inlevelse i
olika hållningar, ett slags argumentativ empati. Handlingar och åsikter uppväcker redan från början sin
motsats och världen framstår sällan som självklar; uppfattningar får ofta formen av kompromisser och
förhandlingsresultat. 111
111 Ambjörnsson, Ronny, Mitt förnamn är Ronny, (Stockholm, 1996), s. 97