Skådespelarens praktiska kunskap

103
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
det är inget jag arbetat med. Jag vill vara i en ständig vaksamhet över det som sker precis här
och nu. Om jag kan det så ser jag handlingsmöjligheter i situationen.
Lisen menar att de nya steg hon tar genom det nya hon upptäcker kan bli bra, talar för att hon
måste pröva vad den nya biten ger i arbetssammanhanget. Hon måste omsätta det i kroppen
och prova det genom att utföra det. Det kan lika gärna förhålla sig så att de nya ”bitar” som
öppnats för henne inte alls passar, då måste hon öppna sig för nya impulser och fortsätta leta.
Det här arbetet är inte kopplat till själva pjästexten i egentlig mening, utan till hela pjäsens
och rollens idé.
Neimi och Lisen utvecklar:
Neimi: Det är vetskapen om att det alltid kan bli bättre. Man kan öva, man kan fila, man kan titta på
texten en gång till. Varje gång man tittar på texten så kan man hitta mer bakom orden när det gäller
uttrycket, det är ju uttrycket man filar på hela tiden.
Lisen: Just det, det är alltså inte orden som står här, utan det är mellan dem, hela tiden mellan orden…
Neimi: … mellan, eller bakom…
Lisen: Ja, vilket man nu vill. Mellan, det är det som är skapandet.
Neimi talar här om förhållandet till pjästexten och använder uttrycken ”fila” och ”titta på
texten”. Det här är skådespelarspråk. Skådespelaren kan texten i form av sina repliker och vad
pjäsens situationer uttrycker. Under repetitionerna framträder medspelarnas och regissörens
tankar och uttryck i situationerna som gör att hennes föreställningar förändras och ges nytt
material. Det hon menar med att hon ”tittar på texten” betyder att hon när hon läser texten om
och om igen ser nya, andra saker, som hon inte tänkt på tidigare. Nu får hon genom de andras
spel och resonemang under repetitionerna nya insikter om det hon förut läst på sitt sätt. De
andra, tillsammans med henne, har fördjupat förståelsen, eller förvirrat den för tillfället. I det
gemensamma sökandet efter det bästa sättet att visa scenens situation har förändringar
kommit till stånd i det som i början av repetitionen var överenskommet. När hon säger att hon
”filar” för att hitta uttrycket menar hon, att genom att läsa texten så som den nu framträder för
henne, får impulser till att prova nya fysiska handlingar till nästa repetition. Eller hittar ett nytt
sätt att tänka kring en viss aktivitet i scenen som kanske resulterar i ett nytt fysiskt uttryck.
Det sker också genom att betona orden i replikerna på nya sätt så att ny förståelse framträder.
Denna cirkelrörelse och utvidgning av förståelsen av scenen, pjäsen, pågår under hela
repetitions- och föreställningsperioden.