Skådespelarens praktiska kunskap

112
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
Delvis beror detta på något som är förknippat med konstens väsen, att det faktiskt är
svårt att på förhand veta vad det är som gör att en repetition blir kreativ, att det inte
finns någon metod som ger garanterat resultat. 108
Från att ha varit en oro, en irritation över uteblivna reaktioner blir detta med tiden intressant.
Man lär sig se möjligheterna i det, och tar det inte personligt som man gjorde som oerfaren.
Är det en fungerande ensemble talar man om det och försöker hitta lösningar eller accepterar
att det inte fungerade som man trodde.
Publiken kan mycket väl reagera som man tänkt från början. Om de gör det infinner sig det
lustmoment Lisen talade om som att domptera publiken, ha dem i sin makt. Nästa kväll kan
det vara på ett helt annat sätt. Allt detta vet man efter ett tag i yrket. Det är en av de saker som
gör att yrket hela tiden är levande, som Neimi säger.
Det är intressant att Berta säger att hon behöver någon att lita till där ute i salongen. Lita till
främmande kollektiv som möter hennes arbete som hon innan premiär fått respons på av
regissören. Tilliten för regissören byts ut mot att lita till publiken. Hon gör en omvärdering av
arbetet hon utför och är framme vid att få bekräftelse på att det hon gör är begripligt. Förstår
de vad vi vill berätta? Nu kommer svaret i form av publikens reaktioner. Då spelar det inte
längre någon roll hur arbetsprocessen har sett ut fram tills nu, det är just nu det sker, i den här
stunden. Vad regissören sa igår kan man glömma. Det är nu det måste fungera. Och nu, och
nu…
Martin har ett exempel på när det inte fungerade. Han är utarbetad, arg och beskriver arbetet i
den pjäs han spelar i just nu som ett helvetesjobb. Föreställningen har fått goda recensioner,
men de i skådespelargruppen som sett föreställningen säger att det var ett dystert gäng man
såg på scenen.
Martin: Det har inte varit något kul. Det var som om det vände när vi fick recensionerna, som jag inte
tycker stämmer. Föreställningen är skräp om jag ska var uppriktig. Det är ett så jävla tråkigt arbete så
jag kan inte glädja mig åt recensionerna. Det är så tråkigt när hela ensemblen bara ska gå in och
försöka rädda sitt eget skinn. Jag tappar lusten direkt. Det som jag tycker är roligt med det här jobbet
108 Holmberg, Henric, En sorts skådespelare, Albert Bonniers förlag, 2000, s. 112