Skådespelarens praktiska kunskap

100
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
ontologiska process som äger rum, d v s att den som läser texten förändras genom det, gör
att ett nytt sammanhang växer fram och förändrar tolkarens verklighet. Hermeneutiken ger
inga svar utan vidgar frågeställningen: Vad vill vi förstå och hur ser förståelseprocessen
ut? 102 Metodologin handlar om tolkning och förståelse, men förståelse inte enbart som en
teoretisk förståelse, utan också som en känslomässig. Människan är en historisk varelse som
förstått världen utifrån olika perspektiv och betingelser under olika tider, så människans
ofrånkomliga förförståelse blir utgångspunkten för tolkningar av världen. Tolkningen
pendlar mellan olika förståelsehorisonter i tid, rum och kultur. 103 Jag som läser har att ta
ställning till detta och samtidigt göra mig observant på min förförståelse, d v s all den
kunskap och de erfarenheter som format mig som människa. Det faktum att jag är kvinna
och född i Sverige på 1950-talet är en del av den. En annan del är att jag arbetat inom
samma teaterkultur som skådespelarna i över 20 år. Detta gör att jag å ena sidan har stor
erfarenhet och kunskap om skådespelarens yrke och å andra sidan finns en möjlig svårighet
att se på fenomen i yrket utifrån, eftersom jag är förtrogen med dem inifrån.
Den hermeneutiska cirkeln – skådespelarens arbetsmetod
Att repetera en roll i en teaterföreställning är att förhålla sig till delar i en helhet och helheten i
delarna. Helheten är den övergripande tanken med uppsättningen, läsarten, vilken framarbetas
och presenteras i början av arbetet. Den helheten är inte fixerad och låst, utan förändras och
omprövas under hela repetitionsarbetet, men den är utgångspunkten. Det är den skådespelare,
regissör, scenograf, maskör och de andra i det kollektiva teaterarbetet har att förhålla sig till.
Det blir den gemensamma grunden. Utifrån den börjar skådespelaren sitt arbete med rollen,
som utgör en del i uppsättningen och den tankevärld som byggts upp och bestämts. Allt
skådepelaren tänker och gör förhåller sig till den.
Om någon i teaterkollektivet inte kan förlika sig med den övergripande idén uppstår problem.
Det hermeneutiska arbetet börjar redan vid läsningen av pjästexten. Skådespelaren läser den
med vetskapen att hon/han ska verka i det som ska gestaltas genom denna text. Texten ska bli
”kropp” och i den kroppen ska skådespelaren som person verka med sin kropp. Vid läsningen
vet skådespelaren vilken roll just hon ska gestalta, det är det vanligaste arbetssättet. Oavsett
om hon vet eller inte så sätts tankeverksamheten igång. Vet man inte vilken roll man ska
gestalta så läser hon med en undran över vilken det kan vara, vet hon vilken roll det är så läser
102 Ibid. s. 142
103 Ibid. s. 145f