Skådespelarens praktiska kunskap

More documents

Recommendations

Info

53 Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson kommentarer. Han pekar på utsattheten han upplever som skådespelare och som person. Men är det mod han pekar på? Är inte soldaten istället feg som går över till andra sidan och väljer döden? Är mod en parameter att förhålla sig till i yrket, undrar några i gruppen? Skådespelerskan Pernilla August talar om att arbetet med sitt mod ingår som en medveten del i skådespelarens yrkesliv. Hon kallar skådespeleri för ett lustfyllt men också skräckfyllt arbete, hon känner sig livrädd samtidigt som skräcken ger nerv åt arbetet. `Därför måste jag lära mig leva med skräcken och lära mig hur man skjuter den åt sidan, hur man lurar sig själv att glömma den`. 55 Här är mod något som skådespelaren måste lära sig att leva med. Skådespelaren Erland Josephson reflekterar från sitt perspektiv över det oundvikliga i skådespelarens förhållande till både mod och feghet: Inga konstnärer har evigheten på sig. Men den insikten sitter av naturliga skäl djupast i skådespelaren av alla. Han är det magiska ögonblickets fånge, på en gång dess slav och dess herre, det är grunden till både hans mod och hans feghet. Det gäller många människor, hos skådespelaren blir det tydligare, naknare. 56 Att ”sejfa” När det gäller mod är det lätt att drabbas av övermod, eller av feghet. Aristoteles skriver att i den praktiska visheten är medelvägen den rätta. Med hänsyn till fruktan och tillförsikt är modet en medelväg. Av de personer som går till överdrifter har den som hyser ett överskott av brist på fruktan ingen [speciell] benämning (och det är mycket som är namnlöst), medan den som hyser alltför stor tillförsikt är övermodig och den som går till överdrifter i fråga om fruktan och saknar tillförsikt är feg. 57 55 Rosenqvist, Christina, Scenfolk – 18 porträtt, (Stockholm, 1994), s. 112 56 Josephson, s. 61 57 Aristoteles, (1988), s. 60f
54 Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson Jag kan som skådespelare välja att vara feg, det några av skådespelarna kallar ”safe play” eller att ”sejfa”, eller att vara övermodig och göra val för att uppnå ett visst resultat när jag arbetar med en teateruppsättning. Det som gäller är att vara medveten om att jag gör val och vilka val jag gör. ”Att sejfa” kan man göra av en mängd skäl. Det handlar om vad man är beredd att utsätta sig för, vad man är villig att satsa. En insats krävs, men att hitta balansen i hur stor den ska vara måste bedömas inför varje arbetsuppgift. Att lära sig överväga insatsen är viktigt. Vad vill jag i just det här arbetet? Är det en tillräckligt intressant uppgift jag står inför, en uppgift som är värd en hög insats? Insatsen består av engagemang, utmaning, prövning av sig själv osv. Vid ett tillfälle arbetade jag med en kollega som valde att inte fortsätta spela en roll han fått mycket bra respons på när pjäsen togs upp på nytt efter ett uppehåll. Han sa att han inte klarade av vad den rollen krävde av honom. Det var för arbetsamt rent psykiskt. Hans krav på att göra rollen likadant som han gjort hitintills ville han inte ge avkall på, han ville inte ”sejfa”. Han valde att inte spela rollen mer. ”Sejfar” gör man också när man gör rollen som man brukar göra roller. Man ”kör sin gubbe”. Till slut känner publiken igen en skådespelare för att han/hon är alltid likadan. Har ungefär samma kostym i alla pjäser, samma dialekt och spelsätt. Att man väljer att göra så som skådespelare har flera orsaker. Det händer unga skådespelare som arbetar mycket och helt enkelt inte hinner, rent mentalt, prova nytt eller hämta nya impulser. Man blir ”utsliten” genom sina uttryck. Äldre skådespelares ”sejfande” kan bero på bekvämlighet. Man vet att det man gör fungerar, så varför göra något nytt, något annat? Man bär på en föreställning om att ”publiken förväntar sig detta”. Om det handlar om feghet är kanske oklart, mer om bekvämlighet eller kanske rädsla, det som Aristoteles beskrev som att ”… den som går till överdrifter i fråga om fruktan och saknar tillförsikt är feg”. Det är roligt att spela osympatiska roller, det uttrycker alla skådespelarna, utom en. Ändå är han en av de skådespelare som ofta får göra osympatiska roller, vilket visar att får man ständigt göra samma typ av roller sjunker lusten. Talet om att man måste försvara sin rollfigur kommer ständigt upp, särskilt när man gör obehagliga roller. Vid valet att göra en obehaglig roll överväger skådespelarna vad publiken kommer att tycka, dels om deras rollfigur, men också om dem som personer. Någon tycker att det är roligare att göra sig till ovän med publiken och känna sig äcklig och obehaglig på scenen. Är man välkänd som en skådespelare som är sympatisk eller rolig, är det svårt att lämna den föreställningen för att gestalta en
Page 1 and 2:
SENTER FOR PRAKTISK KUNNSKAP Skåde
Page 3 and 4: 2 Skådespelarens praktiska kunskap
Page 11 and 12: 10 Skådespelarens praktiska kunska
Page 45 and 46: John: Men det beror ju också på v
Page 53: 52 Skådespelarens praktiska kunska
Page 85 and 86: ANEKDOTER En invigningsrit 84 Skåd
Page 101 and 102: 100 Skådespelarens praktiska kunsk
Page 103 and 104: 102 Skådespelarens praktiska kunsk
Page 105 and 106:
104 Skådespelarens praktiska kunsk
Page 107 and 108:
Page 109 and 110:
Page 111 and 112:
Page 113 and 114:
Page 115 and 116:
Page 117 and 118:
Page 119 and 120:
Page 121 and 122:
Page 123 and 124:
Page 125 and 126:
Lisen: Ja, som det blir något kons
Page 127 and 128:
Page 129 and 130:
Page 131 and 132:
Page 133 and 134:
Page 135 and 136:
Page 137 and 138:
Page 139 and 140:
Page 141 and 142:
Page 143 and 144:
Page 145 and 146:
Page 147 and 148:
Page 149 and 150:
Page 151 and 152:
Page 153 and 154:
Page 155 and 156:
Summary 154 Skådespelarens praktis
Page 157 and 158:
Page 159 and 160:
Page 161 and 162:
Page 163 and 164:
Luterkort, Ingrid, Skådespelarens
Page 165:
show all

Skådespelarens praktiska kunskap

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?