Skådespelarens praktiska kunskap

116
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
Jag känner mig som en papegoja som ska härma. Det kan jag inte. Jag är inte imitatör. Jag är
uttolkare och förmedlare av en text och som sådan måste jag få arbeta ifred. I sin roll kan hon
börja föra ett samtal med mig om hur jag uppfattat texten och komma med tolkningsförslag,
men jag har företrädet för det är jag som ska göra det. Förstår hon inte det?
Jag läste på, gjorde jobbet färdigt och fick sedan beröm av författaren och flera reaktioner från
lyssnare som tyckt om hur jag läst. Det kändes bra. Det var en barnslig reaktion, men det
kändes bra. Att reaktionen blev så stark på berömmet bottnar i känslan av att jag i
inspelningsögonblicket blev förminskad och inte respektfullt bemött. Jag blev inte betraktad
som yrkeskunnig utan som någon som skulle uppfylla någon annans idé. Det går inte. Jag kan
vara med och dela idéer och få inspiration av andra, men inte tillsagd eller manipulerad. Detta
känner skådespelare av direkt. Det är när den här typen av krockar sker som skådespelare
kallas ”besvärliga”.
När jag började arbeta som regissör var det för att jag fick en förfrågan från
skådespelarkolleger. Det var lockande och jag blev smickrad. Samtidigt frågade jag mig själv
vad det var jag kunde bidra med. Jag hade mina skådespelarerfarenheter och mina
erfarenheter av regissörer. Jag slog ihop dem och satte igång. Att det i början av mitt
regisserade var med kamrater jag kände väl gav en lätt ingång.
Det jag tog fasta på var det kollektiva, att tillsammans reda ut vad vi ville berätta och hur. Det
arbetet skiljde sig inte från det jag gjort som skådespelare på något nämnvärt sätt.
Det jag hade att utgå ifrån när vi sedan började gestalta våra idéer och tankar fysiskt var vad
jag skulle ha behövt som skådespelare från regissören. Vad ville jag höra och när?
I ett av mina tidigaste regiarbeten arbetade jag med en skådespelare som var väldigt yvig i
sina gester. Jag ville få honom att stå stilla. Jag lät honom stå framför en pulpet och läsa
texten, det var en monolog, med händerna bundna bakom ryggen. Som tyngd baktill hängde
jag min väska. Så fick han stå och sakta läsa texten, utan åthävor, medan jag vände bladen. Vi
höll på med detta i flera veckor. Han litade på mig och accepterade övningen. Tyckte t o m att
det var skönt. Det var vår vänskap han litade till, han visste vad jag sett som ett manér hos
honom och behövde hjälp för att komma ur det. Kanske skulle han inte ha accepterat
övningen från någon annan regissör, men han litade på att jag, som vän, sett vad han behövde.
När vi sedan tog bort tyngden bakom ryggen hade han upplevelsen av den kvar i kroppen. En
tid in i repetitionen bad han om att få återgå till övningen för att hitta tillbaka till stillheten och
upplevelsen av tyngden. Övningen blev nyckeln till hela uppsättningen.