Skådespelarens praktiska kunskap

Berta: Men det är det som är så fiffigt med det här yrket.
61
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
Peter: Det är underligt, ju mer man vågar använda av sig själv i det man gör, ju mer sätter åskådaren
ett avstånd mellan en själv och det man visar upp. Jag tycker det är märkligt, ju modigare man är, om
det här är mod eller inte, det vet jag inte vad det är, men det är det väl kanske.
Skådespelarna i gruppen undrar över hur man kan ta till sig en regianvisning om det krävs att
man ” ska gå sönder” och i så fall, vad betyder det? Att gestalta en rollfigur som går sönder
som människa kan ge en tydlig bild vartåt skådespelaren ska arbeta under
repetitionsprocessen, men i Peters fall betydde det något annat; regissören krävde att han som
människa skulle gå sönder. Att få höra att det är regissörens mål tidigt i arbetet är svårt att
förhålla sig till, orden kan ligga och eka i huvudet under repetitionerna och bli ett hinder.
Peter är i ett utsatt läge från regissörens sida samtidigt som han sörjer sin egen pappa. Han
väljer att visa sig fysiskt naken, även om han, som han säger, ”har sådana komplex över mig
själv”. Han tänjer sina gränser både psykiskt och fysiskt. De reaktioner Peter fick på sin
färdiga rolltolkning bekräftade att han uppnått det han arbetat sig fram till, vilket stärkte hans
mod. Reflektionen han gör om att ju mer han visar upp av sig själv, desto större avstånd sätter
publiken mellan honom som person och rollen, bekräftar för honom att han visat något
allmängiltigt och lyckats undgå att bli privat. Men hur hanterar man en så stor ansträngning
som att ”gå sönder” efter föreställningen?
Peter: Det hade jag jättesvårt för. Första gången så satt jag och bölade, jag och min medskådespelerska
gömde oss, satt bara. Först för det var så hemskt, men det var någon slags konstig befrielse sen efteråt.
Man var helt slut efter det där, det var jobbigt, det var ju saker i mig som jag inte konfronterats med
tidigare på något sätt som flöt upp, som man hade kontakt med, som har med mig att göra, vem jag är
och så. Sen var det ju någon slags berusning, och det tror jag beror på sammanhanget, och att alla
gjorde sitt yttersta.
Sammanhanget och ensemblen spelar en viktig roll för hur långt det egna modet kan provas.
Tryggheten tillsammans med kolleger har i Peters exempel haft en avgörande betydelse.
Peter fortsätter berätta om de reaktioner han fick från publiken efter föreställningarna. Han vet
att om det privata tar överhanden så blir det pinsamt, det vill ingen se, som han säger. Det
Peter ser som det svåraste är att fortsätta driva föreställningen och rolltolkningen framåt och
att ”hålla i det”. Uppsättningen har förändrat Peter som skådespelare, han upptäckte sidor av
sig själv han inte vetat om tidigare och levde med ovissheten om han skulle klara det eller