Skådespelarens praktiska kunskap

23
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
fritidssysselsättning. Vi arbetade på olika teatrar och det här gjorde vi på helger och kvällar då
vi inte spelade. På våra ordinarie arbeten talade man inte om skådespelarmetoder. Där blev
man regisserad och fick lösa allt för – och efterarbete själv.
Vår fritidsgrupp var livaktig i fyra år och vi gjorde tre uppsättningar tillsammans. Den
återuppstod en gång efter tio år, med en produktion, med två av medlemmarna. De övriga gav
sitt tillstånd att använda vårt gruppnamn. Vi var fortfarande stolta över vår grupp eftersom vi
genom den hade fått prova vår konstnärlighet tidigt i yrkeslivet utan inblandning av
auktoriteter.
Att starta den här gruppen och genomföra våra idéer gav självförtroende i det ordinarie
arbetet. I gruppen kunde vi få och ge rum åt varandras idéer och våndor gällande hela vårt
varande som unga skådespelare. Var någon av oss rådvill i ett arbete utanför gruppen
ventilerade vi det. Alla visste var och vad alla arbetade med. Vi följde varandras processer i
våra enskilda arbeten. Vi berättade anekdoter om skådespelare och regissörer vi arbetade med.
Genom det skapade vi oss bilder av en stor del av aktiva teatermänniskor vid den tiden. Vi var
skoningslösa och dömde hårt. Vi var uppsluppna och trygga med varandra. Vi reflekterade
ihop över yrkets förutsättningar, de vi nu mötte som utexaminerade skådespelare på olika
teatrar. Det var inget vi var medvetna om då, vi gjorde som vi alltid gjort så länge vi känt
varandra, provade våra föreställningar inför varandra, både fysiskt och verbalt, och gav
varandra respons på det. Vi skapade en frizon där vi utvecklade vårt sceniska tänkande och
stöttade varandra, men hade hela tiden siktet inställt på produktion. Vi arbetade sällan under
tidspress i gruppen. Vi bestämde oss för en text och höll på med den när vi kunde och tills vi
tyckte oss bli klara att börja spela. Då sökte vi oss ställen att spela på och började planera för
en spelperiod. Vi skulle visa vad vi som grupp kunde åstadkomma konstnärligt. Vi var kaxiga
och framfusiga. Modiga. I det vanliga arbetet kändes det tryggt att ha gruppen som ventil. Jag
visste att jag kunde ta upp problem med dem när vi sågs. Jag kunde bearbeta svårigheter jag
eventuellt hade genom att tala om dem, spela upp dem, förlöjliga dem, skapa distans till dem.
På det sättet blev jag friare i mitt ordinarie arbete. Det var ett bra sätt att arbeta som ung.
Vi i gruppen har fortfarande, efter över trettio år, kontakt med varandra, sporadiskt och i olika
konstellationer. Vi ser alla den här perioden som en viktig tid. Det var där vi formades till att
bli de vi skulle bli när vi blev annorlunda, vuxna, ”några andra”. Gruppen och det vi gjorde
tillsammans har legat som en bas för mig i mitt fortsatta arbete. Jag vet genom den
erfarenheten vikten av att tro på och hitta vägar för att genomföra egna idéer, och en tillit till
mitt egna skapande, till ett självständigt konstnärskap. Men den viktigaste erfarenheten är