Skådespelarens praktiska kunskap

49
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
de andra direkt kan förhålla sig till, till skillnad mot den egna personens intuition. Impulsen är
direkt, den kommer som en fysisk reaktion på någonting i stunden, något som uppstår precis i
ett här och nu. Den syns. När man hejdar en impuls har den redan gjort avtryck på situationen.
Impulsen är en plötslig tanke som ger uttryck för en vilja att handla. Regissörer eller
medspelare uppfattar den, även om man hejdar den. ”Vad tänkte du nu?”, frågar de. De har
uppfattat en tanke som var på väg mot en handling men som hejdats på vägen. Oftast blir
skådespelaren uppmuntrad att fortsätta, att följa den, att visa. Att skådespelaren hejdat
impulsen beror på att ett ögonblicks reflektion har fått skådespelaren på andra tankar än det
först tänkta. Det kan bero på vad som helst i situationen. Neimi har, förutom som
skådespelare, arbetat som regissör inom teater och opera. Så här ser hon hur impulsen visar
sig utifrån:
Neimi: När jag repeterar och sitter och ser som regissör, så ser jag väldigt tydligt att skådespelarnas
kroppar berättar saker hela tiden. De är oftast inte medvetna om det vilket man upptäcker när man
frågar ”Där var du på väg att resa dej, tänkte du på det?”. Då svarar de: ”Nej, ja, det kanske jag var”,
och jag följer upp med att säga ”Men ska du inte göra det då, för det verkar som om du känner för
det”. Det törs jag säga. Så prövar man det. Skådespelare är lite mer lyhörda för sina egna impulser än
var operasångare är. Där ser jag ofta impulser som de hejdar hela tiden, för de är så hårt disciplinerade
och så koncentrerade på sin sång, så de orkar inte lyssna på kroppen samtidigt. Men skådespelare är
mycket mer lyhörda för de impulser de får.
Impulsen är en snabb fysisk reaktion. När man följer den blir den en handling. När man utför
handlingen är impulsen logisk och den ger uttryck för en relevans i -det-som-för-närvarande –
försiggår. Den ger inte upphov till avstanning, utan befinner sig det skapande flödet. Det är
när impulsen hejdas som den blir synlig. Men redan i hejdandet har skådespelaren gett ett
avtryck. En mening har visats och uppfattats. Skådespelaren kan ha stoppat den av olika
anledningar. Ett direkt kännande, ett påminnande av att den här impulsen kommer inte att
fungera i -det-som-för-närvarande-försiggår. Reflektionen har stoppat impulsen. Som i
Neimis exempel ovan kan det vara till hjälp att regissören uppmärksammar den och ger
förslag om att följa den, men för skådespelaren kan ett sådant förslag vara betydelselöst om
hon redan, genom snabb reflektion, valt bort tanken som gav impulsen.
Skådespelare emellan är, eller bör vara, uppmärksamma på varandras impulser. Medspelarens
impulser ger upphov till impulser hos mig själv, vi skapar tillsammans i –det-som-för-
närvarande-pågår. Impuls och intuition samverkar i det skapande arbetet. Skillnaden är att