Skådespelarens praktiska kunskap

113
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
det är att det är en kollektiv konstform. Det är borta här, alla går in och kör sitt race. Så läser man
recensionen som talar om ensemble med självförtroende, då undrar man.
Recensenterna har sett en ensemble med självförtroende, de kolleger som sett uppsättningen
har sett en icke fungerande ensemble. Martin säger att det vände när de fick recensionerna.
Ensemblen fick en skjuts av de positiva omdömena, men det hjälpte inte Martin eftersom han
upplevde att alla gick in och räddade sitt skinn.
Martin: Det känns som om vi sliter med något som inte fungerar, men det fungerar för delar av
publiken. Det är ju kul, men det räcker inte för energin, att bara åka på garv så där. Det händer
ingenting mellan oss på scenen, det sker inga riktiga möten. Det kanske är en form som inte passar
mig, jag vet inte. Genast börjar man förebrå sig själv för man vill vara duktig.
Här har ensemblen splittrats. Den finns ingen gemensam överenskommelse längre, alla ”kör
sitt race”, som Martin säger, och kommunicerar inte med varandra för att förändra spelet. När
föreställningen inte fungerar tar Martin på sig ansvaret och tänker att det är han som inte
passar i formen. Han försöker hitta orsaken i att föreställningen är så hårt regisserad.
Martin: Jag tycker det är svårt att bara gå på slag och vara exakt. Jag måste få nöta och stöta emot en
aning hela tiden, och det har inte funnits utrymme till det. Allt är lagt. Jag funkar inte i det. Jag måste
få kliva till höger istället för till vänster en kväll, för att det ska bli liv helt enkelt. Jag måste få titta på
mina kamrater varje gång på ett nytt sätt, jag måste gå in och möta dem varje kväll, men inte i någon
slags exakthet. Äh, det är svårt att förklara, och nu är jag upprörd över det också. När det är så
noggrant lagda scenerier måste man ju följa dem. Jag vill inte gå in och bryta någon
överenskommelse. Men det handlar om små förändringar, det kanske handlar om att INTE ta det lilla
steget en kväll, utan bli kvar. Jag har diskuterat det med regissören, haft massor med samtal. Det var
viktigt för honom att jag gjorde precis som han lagt. Vi hittade ju vägar men då hade jag kört fast och
tyckte inte att det var något roligt längre. Jag hade kroknat.
Det regissören har lagt och kräver av Martin att han ska utföra, går inte ihop med det Martin
vill. Han kämpar med att hitta en väg som ska fungera, men gör inte det. Det öppna, lyssnade
förhållningssätt som bör råda under repetitionerna har upphört. Martin känner sig påtvingad
ett arbetssätt där han inte blir kreativ. Det lustfyllda arbetet i början tog en riktning Martin inte
kunde följa. När, hur och vad det var som förändrades kan han inte peka på, utan plötsligt
kände han sig trängd och tappade lusten för arbetet.