Skådespelarens praktiska kunskap

99
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
Under min scenskoletid talades det inte om att skapa. I Penka-metoden användes inte det
begreppet. Man talade inte om arbetet som ett skapande arbete, utan mer som ett utredande
arbete. Vad händer? Var? Varför? Vilken tid osv. Vi saknade analysen av vad det var som
hände med och i oss när vi gjorde detta. Den fanns inte. Det var den vi erövrade själva genom
att bolla begreppen utanför lektionssalarna, leka med dem, göra dem bekanta för oss och
förstå dem. Vi hade behövt prata om vad det var att skapa och vad det var som hände med oss.
Nu var vi ensamma, var och en av oss, med de känslor och frågeställningar vi brottades med
kring vårt skapande. Det blev ett enskilt problem när vi hade våra svåra stunder. Av lärarna
möttes vi av förklaringen att det berodde på att man var på ett speciellt sätt eller i en viss
situation, aldrig på att vi höll på att skapa oss nya identiteter inom ett skapande yrke. Det
kunde vi använt teoritimmarna till istället för att höra avsnitt ur ”Motståndets estetik”. Nu
blev vi osäkra och självförtroendet sjönk hos oss alla under olika perioder. Vi hade behövt
hjälp med att få insikt i att osäkerhet och svårigheter skulle följa oss som konstnärer hela livet,
och borde ha fått öva oss i att hantera det och blivit medvetna om att tvivlet ingår i skapandet.
Precis som Berta upplevde sig ensam på den stora teatern, upplevde vi oss ensamma på
skolan. Vi sökte oss inte till lärarna, utan till varandra för att försöka förstå hur vi skulle
tänka, känna och göra.
Hermeneutiken
En annan stark inspirationskälla har varit hermeneutisk teori och framför allt Hans-Georg
Gadamers filosofi. Hans Sanning och metod är en reflektion över förståelsens villkor.
Gadamer menar att förståelse är något som kännetecknar all mänsklig verksamhet. Han har
en tes, ”applikationstesen”, vilken innebär att all förståelse tillämpas på den förstående själv.
Om man ska tolka klassikerna i vår tid måste verket tala till den som tolkar i sin tid, gripa in
i uttolkarens liv och på det sättet blir det en tillämpning av förståelsen på den som läser, ser
eller hör konstverket så att en tillägnan kan ske. Konstverket är skapat i en viss tid i ett visst
sammanhang och kan upplevas och få en innebörd i ett annat. Det kallar Gadamer
”horisontsammansmältning”: ”Förståelsens cirkel är således inte någon ’metodisk’ cirkel
utan beskriver ett strukturellt ontologiskt moment vid förståelsen” 101 , skriver Gadamer. Han
menar att om man ska kunna förstå en tradition måste man utgå från den horisont man redan
har. Man måste försätta sig i en situation utifrån sin horisont utan att bortse från den. Den
101 Gadamer, Sanning och metod – i urval, (Göteborg, 1997), s. 140