Skådespelarens praktiska kunskap

30
Skådespelarens praktiska kunskap – Maria Johansson
vill lita på det jag hämtar upp inifrån, fastän jag inte har knarkat eller varit utsatt. Men det utesluter
inte tankearbete kring det jag håller på med, att jag bara kastar mig ut i en fantasivärld. Absolut inte.
Det finns skådespelarmetoder som menar att man ska göra allting på riktigt. Ska man spela en polis så
ska man jobba med poliser ett tag, men jag tror att det kan vara hämmande för intuitionen. Det är
konst vi håller på med.
Ibland vill regissören att jag ska ge ifrån mig mer än jag är färdig att göra. Jag är någonting på spåren
men regissören säger, ”Jag måste få någonting, jag förstår inte vad du håller på med”. Jag jobbade med
en regissör som själv var skådespelare i den här rollen som narkoman som var belastad med så mycket
schabloner. Vad jag än tänkte så… usch, det blev inget… så jag bara gick och sparade och sparade och
tog små steg och sa mina repliker lugnt, lugnt, länge, länge. Till slut frågade han, ”Har du någonting
på gång?”. Jag svarade, ”Ja, men du måste vänta”. ”Ja, det är lugnt” sa han. Han litade på mig och
förstod och det var så skönt. Ibland får man bruka våld på sig själv känslomässigt för att ge ifrån sig
uttryck som man inte har byggt upp än, bara för att regissören ska förstå. Där finns det brister i tilliten
mellan skådespelare och regissör. Det var lättare med honom som är skådespelare själv, jag hade inte
vågat vänta så länge annars. Ibland när ska man förklara sig har man inte ord på det som intuitionen
säger att man ska göra. Så får man en motfråga i en arbetssituation, ”Varför det?”, och man svarar
”Nej, men jag bara känner att…”. Det här är rätt problematiskt, för ibland kan man backa med sina
uttryck på grund av det.
En skådespelare i gruppen reagerar på Bertas historia. Hon tycker att det är regissörens sak att
lösa det, att inte sitta och bara vänta. Hon tycker han ska ge Berta något, bara några ord som
anger att hon är på rätt väg och att hon ska välja att gå åt något håll i sitt sökande. Hon tycker
han ska kunna se ”om hon har något på gång”, och att det är ”fånigt” av honom att ställa en
sådan fråga. Det ska han, enligt henne, känna eller se vad Berta är på väg emot.
Att intuitionen är svår att kommunicera i arbetsprocessen håller gruppen med om. Det
obönhörliga kravet på att de alltid måste redovisa sina känslor och tankar direkt och tydligt i
handling upplevs som frustrerande. Intuitionen används då som en förklaring, en stoppkloss,
när man inte är färdig med en tanke eller känsla som kan visas upp. Man är frågan på spåren
men inte färdig med svaret. Tanken måste få tid att ges näring i det fortsatta arbetet, prövas i
huvud och kropp innan den kan levereras. Det är här man kan markera att detta pågår genom
att uttala att man ”måste vänta”, att ”man inte vet”. I det finns framåtrörelsen som saknas i
påståendet ”min intuition säger mig detta”. I början av vårt skådespelarsamtal menar
skådespelarna att det är pinsamt att hänvisa till ordet intuition. Det förknippas med
flummighet, en stoppkloss för kommunikation.