(Rättsakter vilkas publicering är obligatorisk) KOMMISSIONENS ...

21.8.2001 L 225/159
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
Följande egenskaper hos vehikeln och övriga eventuella tillsatsämnen bör beaktas: verkningarna på absorption,
distribution, metabolism eller kvarhållande av testämnet; verkningarna på testämnets kemiska egenskaper
i den utsträckning dessa verkningar kan påverka testämnets toxiska egenskaper samt verkningarna på
försöksdjurens foder- eller vattenintag eller deras näringstillstånd.
1.5.3 Gränstest (Limit-test)
Om ett test med en dosnivå om minst 1 000 mg per kg kroppsvikt och dag genomförs på det sätt som
beskrivs här och inga toxiska verkningar kan observeras, och om toxicitet inte förväntas på grundval av
uppgifter om strukturellt närbesläktade ämnen, kan ett fullständigt test med tre dosnivåer anses vara överflödigt.
Gränstest tillämpas utom när exponering på människor indikerar att en högre dosnivå behövs.
1.5.4 Tillförsel av doser
Djuren ges dagliga doser av testämnet under 90 dagar. Varje annat doseringsschema, t.ex. dosering fem
dagar per vecka, måste motiveras. Om testämnet tillförs genom sondmatning bör hela dosen tillföras på en
gång via magsond eller lämplig intubationskanyl. Den största mängd vätska som kan tillföras vid ett och
samma tillfälle beror på försöksdjurets storlek. I regel bör volymen hållas så låg som möjligt. Med undantag
för irriterande eller frätande ämnen som normalt ger kraftigare verkan med högre koncentration bör variationer
i testvolym minimeras genom justering av koncentrationen, för att säkerställa en konstant volym på
alla dosnivåer.
För ämnen som tillförs via foder eller dricksvatten är det viktigt att försäkra sig om att testämnet ges i kvantiteter
som inte stör det normala näringsupptaget eller den normala vattenbalansen. När testämnet tillförs
via fodret kan man använda en konstant koncentration (ppm) eller en konstant dosnivå i förhållande till
djurens kroppsvikt. Det använda alternativet måste anges. För ett ämne som tillförs genom sondmatning
eller kapslar bör dosen ges vid samma tid varje dag och vid behov justeras så att dosnivån hålls konstant i
förhållande till djurens kroppsvikt. Om ett 90-dagarstest används som inledning till ett långtidstest avseende
kronisk toxicitet måste samma foder användas i båda testen.
1.5.5 Observationer
Observationsperioden bör vara minst 90 dagar. Djur i en satellitgrupp avsedd för fortsatta observationer
hålls obehandlade under en lämplig period så att man kan upptäcka kvarstående verkningar eller återhämtning
från toxiska verkningar.
Generella kliniska observationer bör göras minst en gång per dag, helst vid samma tid(er) varje dag och
med beaktande av perioden för när maximala verkningar förväntas efter dosering. Djurens hälsostatus bör
registreras. Minst två gånger per dag, i regel i början och slutet av varje dag, undersöks alla djur i syfte att
hitta döende eller döda djur.
Noggranna kliniska observationer görs minst en gång av alla djur före den första exponeringen (för att möjliggöra
jämförelser på samma objekt) och därefter minst en gång i veckan. Dessa observationer bör göras,
när det är genomförbart, utanför buren, helst på en ”standardarena” och vid samma tidpunkt varje gång.
Man bör eftersträva minimala variationer i observationsbetingelserna. Alla tecken på toxicitet bör registreras
i detalj, inklusive tidpunkt för första upptäckt, svårighetsgrad och varaktighet. Observationerna bör omfatta,
men inte begränsas till, förändringar av hud, päls, ögon och slemhinnor, förekomst av sekret och utsöndringar
samt autonom aktivitet (tårflöde, upprest päls, pupillstorlek, ovanligt andningsmönster). Förändringar
i gång, hållning och reaktion på hantering liksom eventuella kramper eller spasmer, stereotypt beteende
(t.ex. överdrivet putsande, eller att djuren springer runt i cirklar) eller eventuellt bisarrt beteende (t.ex. självstympning,
baklängesgång) bör också noteras.
Innan testämnet tillförs och efter avslutat test undersöks djuren oftalmologiskt med ett oftalmoskop eller
motsvarande utrustning. Denna undersökning bör helst omfatta alla djur men åtminstone djuren i högdosoch
kontrollgrupperna. Om behandlingsrelaterade ögonförändringar upptäcks bör alla djur undersökas.