(Rättsakter vilkas publicering är obligatorisk) KOMMISSIONENS ...

L 225/160 21.8.2001
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
1.5.5.1 Kroppsvikt samt foder- och vattenkonsumtion
Alla djur bör vägas minst en gång i veckan. Foder- och vattenkonsumtion bör mätas minst en gång varje
vecka. Om testämnet tillförs via dricksvattnet bör även vattenkonsumtionen mätas minst en gång i veckan.
Mätning av vattenkonsumtionen kan också övervägas för test med tillförsel via foder eller sond under vilka
vattendrickandet kan förändras.
1.5.5.2 Hematologi och klinisk biokemi
1.5.5.3 Obduktion
Blodprov bör tas från ett angivet ställe och förvaras under lämpliga förhållanden. I slutet av testperioden tas
blodprov strax före eller som ett led i avlivningsförfarandet.
Blodprov, omfattande hematokrit, hemoglobinkoncentration, räkning av röda blodkroppar, total- och differentialräkning
av vita blodkroppar, blodplättsräkning samt mätning av koaguleringstid och koaguleringsförmåga,
protrombintid eller tromboplastintid tas vid testets början och därefter varje månad eller när halva
testperioden gått, och när testet avslutas.
Kliniska biokemiska bestämningar för undersökning av betydande toxiska verkningar i vävnader, särskilt
verkningar på njurar och lever, görs på blodprov som tagits från alla djur när testets inleds, varje månad
eller när halva testperioden har gått, och när testet avslutas. Undersökning kan även övervägas i fråga om
elektrolytbalans, kolhydratmetabolism samt lever- och njurfunktion. De specifika undersökningar som väljs
beror på observationerna av hur testämnet agerar. Innan blodprov tas bör djuren fasta under en för arten
lämplig period. Till de bestämningar som föreslås hör mätningar av kalcium, fosfor, klorid, natrium, kalium,
fasteglukos, alaninaminotransferas, aspartataminotransferas, ornitindekarboxylas, gammaglutamyltranspeptidas,
urinämneskväve, albumin, blodkreatinin, totalbilirubin och totalserumprotein.
Urinalyser bör göras minst när testet inleds, när halva testperioden gått och när testet avslutas, med uppsamling
av urin på fasta tider. Urinanalyserna omfattar utseende, volym, osmolalitet eller specifik vikt, pH,
protein, glukos och blod eller blodceller. Ytterligare parametrar kan vid behov användas för att utvidga
undersökningen av observerade verkningar.
Dessutom bör undersökning av markörer för allmänna vävnadsskador övervägas. För en tillräcklig toxikologisk
bedömning kan även behövas analys av lipider, hormoner, syra-basbalans, metahemoglobin och kolinesterasinhibition.
Ytterligare klinisk biokemi kan vid behov användas för att utvidga undersökningen av
observerade verkningar. Dessa bestämningar behövs för kemikalier inom vissa klasser eller från fall till fall.
Överlag krävs en viss flexibilitet i fråga om tillvägagångssätt, beroende på djurart och på de observerade
eller förväntade verkningarna av ett givet ämne.
Alla försöksdjur bör genomgå en fullständig obduktion som omfattar omsorgsfull yttre granskning av kroppen,
alla kroppsöppningar samt kranium, bröst- och bukhåla och deras innehåll. Lever med gallblåsa, njurar,
binjurar, testiklar, bitestiklar, äggstockar, livmoder, sköldkörtel (med bisköldkörtlar), bräss, mjälte, hjärna
och hjärta från alla djur (med undantag för de djur som hittas döende eller avlivas under testets gång) putsas
från angränsande vävnad och deras våtvikt bestäms så snart som möjligt efter dissekering för att undvika
uttorkning.
Följande vävnader och organ bör bevaras i det mest lämpade mediet med hänsyn till typen av vävnad och
planerade efterföljande histopatologiska undersökningar: alla organ och vävnader med stora skador, hjärnan
(representativa regioner inbegripet storhjärna, lillhjärna och hjärnbrygga), ryggrad (på tre nivåer: cervikal,
thorakal (mellersta) och lumbal), hypofys, ögon, sköldkörtel, bisköldkörtel, bräss, matstrupe, salivkörtlar,
magsäck, tunntarm och tjocktarm (inklusive Peyers plack), lever, gallblåsa, bukspottkörtel, njurar, binjurar,
mjälte, hjärta, luftstrupe och lungor, aorta, könskörtlar, livmoder, accessoriska könsorgan, honornas bröstkörtlar,
prostata, urinblåsa, lymfkörtlar (helst en lymfkörtel som omfattar tillförselvägen och en annan långt
från tillförselvägen för att täcka systematiska effekter), perifer nerv (ischias- eller tibialnerven), helst nära