(Rättsakter vilkas publicering är obligatorisk) KOMMISSIONENS ...

L 225/240 21.8.2001
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
SV
Principen för testmetoden är densamma som för testmetod A.8 (Fördelningskoefficient, HPLC-metod). När testämnet
passerar genom kolonnen tillsammans med den rörliga fasen växelverkar testämnet med den stationära
fasen. Testämnet fördelas mellan den rörliga och stationära fasen och bromsas därför upp. I och med den stationära
fasens sammansättning med både polära och icke-polära bindningsställen kan en molekyls polära och
icke-polära grupper växelverka på liknande sätt som när det gäller organiskt material i jord eller i avloppsslam.
Det betyder att man kan bestämma förhållandet mellan retentionstiden i kolonnen och adsorptionskoefficienten
i organiskt material.
pH-värdet har stor inverkan på sorptionsbeteendet, särskilt när det gäller polära ämnen. I jordbruksjord eller
tankar i avloppsreningsverk varierar pH-värdet i regel mellan 5,5 och 7,5. För joniserbara ämnen bör man
utföra två test i lämpliga buffertlösningar där det ena testet utförs med joniserad form och det andra med ickejoniserad
form, men endast i fall där minst 10 % av testämnet dissocieras inom pH-intervallet 5,5–7,5.
Eftersom endast förhållandet mellan retentionen i HPLC-kolonnen och adsorptionskoefficient används för
utvärderingen behövs ingen kvantitativ analytisk metod och endast retentionstiden behöver bestämmas. Om
en lämplig uppsättning referensämnen och standardbetingelser kan användas för testet ger denna metod tillgång
till ett snabbt och effektivt sätt för bestämning av adsorptionskoefficienten K oc.
1.5 TESTETS TILLÄMPBARHET
HPLC-metoden kan användas på kemiska ämnen (märkta eller omärkta) för vilka det finns tillgång till ett
lämpligt detektionssystem (t.ex. spektrofotometer, radioaktivitetsdetektor) och som är tillräckligt stabila under
den tid testet varar. Testet kan vara särskilt användbart för kemikalier som är svåra att undersöka i andra försökssystem
(t.ex. flyktiga ämnen, ämnen som inte är lösliga i vatten vid koncentrationer som kan mätas analytiskt,
ämnen med en hög affinitet till ytan i inkubationssystem). Metoden kan användas för blandningar som
ger olösta elutionsband. I sådana fall bör man ange log K oc-värdenas övre och undre gränser för testblandningens
föreningar.
Orenheter kan i bland leda till problem vid tolkningen av HPLC-resultaten, men orenheterna har inte så stor
betydelse så länge som testämnet klart kan identifieras analytiskt och separeras från orenheterna.
Metoden är validerad för de ämnen som räknas upp i tabell 1 i tillägget och metoden har också tillämpats på
ett antal andra kemikalier i följande kemikalieklasser:
— Aromatiska aminer (t.ex. trifluralin, 4-kloranilin, 3,5-dinitroanilin, 4-metylanilin, N-metylanilin, 1-naftylamin).
— Estrar av aromatiska karboxylsyror (t.ex. bensoesyrametylester, 3,5-dinitrobensoesyraetylester).
— Aromatiska kolväten (t.ex. toluen, xylen, etylbensen, nitrobensen).
— Aryloxifenoxipropionsyraestrar (t.ex. diklofop-metyl, fenoxaprop-etyl, fenoxaprop-P-etyl).
— Bensimidazol- och imidazol-fungicider (t.ex. karbendazim, fuberidazol, triazoxid).
— Karboxylsyraamider (t.ex. 2-klorbensamid, N,N-dimetylbensamid, 3,5-dinitrobensamid, N-metylbensamid,
2-nitrobensamid, 3-nitrobensamid).
— Klorerade kolväten (t.ex. endosulfan, DDT, hexaklorbensen, quintozen, 1,2,3-triklorbensen).
— Bekämpningsmedel typ organiska fosforföreningar (t.ex. azinfosmetyl, disulfoton, fenamifos, isofenfos,
pyrazofos, sulprofos, triazofos).
— Fenoler (t.ex. fenol, 2-nitrofenol, 4-nitrofenol, pentaklorofenol, 2,4,6-triklorfenol, 1-naftol).
— Fenylureaderivat (t.ex. isoproturon, monolinuron, pencycuron).
— Pigmentfärgämnen (t.ex. Acid Yellow 219, Basic Blue 41, Direct Red 81).