Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Informella vägar
Många av de informella vägarna att utveckla sin pedagogiska kompetens är så naturliga
att man inte ens tänker på dem i termer av kompetensutveckling. Det kan handla om
studier av ett innehåll med anknytning till undervisning och lärande, reflektion,
diskussioner eller deltagande i en verksamhet som ger upplevelser av annorlunda pedagogiska
former.
Vi tar här upp några möjligheter, där en enhet för pedagogiskt utvecklingsarbete kan
bidra med stimulans, impulser eller material:
* Lärande i vid bemärkelse äger rum i det dagliga arbetet på institutionen. En lärare,
som reflekterar över sina egna insatser i undervisningen, på egen hand eller i samtal
med en kollega och prövar nya metoder, lär sig oavbrutet. En lärare, som inbjuder
studenterna till att ge återkoppling och synpunkter, ger sig själv möjligheter till utveckling.
I den pedagogiska utbildningen kan ingå som uppgift att samtala med eller
intervjua studenter.
* Ett begrepp som vi sedan 90-talet lanserat i kurserna är ”kritiske venner”, efter en
artikel av vår norske kollega Gunnar Handal (Handal, 1999). Han hävdar att man borde
ha kollegialt utbyte kring utbildning och undervisning på samma sätt som man har när
det gäller forskning. En kritisk vän behöver inte nödvändigtvis komma från den egna
institutionen, och vi har sett många exempel på lärare som fortsatt att samarbeta efter
våra kurser.
* Självstudier är en naturlig form för lärande för en universitetslärare. I dag finns
rikhaltigt med artiklar, rapporter, böcker nationellt och internationellt, och nätet öppnar
nästan oändliga möjligheter. Vad en utvecklingsenhet kan bidra med förutom egna
artiklar är att tillhandahålla referat och förslag till urval samt inspirera till läsning. Vi
har haft en mycket uppskattad utlåningsverksamhet från vårt lilla bibliotek, i anslutning
till kurser, seminarier och utvecklingsprojekt. Ett lagom omfattande nyhetsblad kan man
orka följa som lärare, och vi har till vårt UPC-blad bett lärare medverka som skribenter.
* Att ingå i ett nätverk, fysiskt eller virtuellt har visat sig utvecklande liksom lunchmöten,
studiegrupper, temagrupper etc. På 90-talet prövade vi något vi kallade ”spårgrupper”
efter förebild från Australien där man arbetat med ”Trace Groups”. Tanken var
att gruppen skulle ta på sig ett ansvar för att bevaka ett frontområde, dels för egen del,
dels för att bidra till att sprida nyheter och intressanta fynd. Det fick emellertid ingen
större omfattning, eftersom överbelastade lärare helt enkelt inte kan prioritera ideellt
arbete. Lite senare kom ett nytt begrepp ”Communities of practice” (Wenger, 1998),
som visat sig vara mera hållbart.
* Studiebesök och studieresor, deltagande i konferenser och nya kontakter nationellt
och inte minst internationellt är i dag närmast en nödvändighet, inte bara för att vara
forskare utan också för att vara lärare och handledare. De som deltagit i internationellt
lärarutbyte har också fått värdefulla perspektiv på sin egen verksamhet. Engagerade
lärare har utnyttjat konferenser inom sina forskningsområden till att även diskutera olika
erfarenheter av utbildning och undervisning med kollegor från andra länder.
92