Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

av nonchalans mot bestämmelserna har varit kontraproduktivt för den pedagogiska
utbildningen och lärares engagemang för undervisningen.
Vårt intryck är emellertid att medvetenheten om förordningens krav efterhand vuxit, och
att man bl. a. genom preciseringar i anställningsordningar har börjat hantera den pedagogiska
meriteringen med större omsorg än tidigare. Föregångare har varit SLU och
Chalmers, som började använda sig av pedagogiskt sakkunniga, och våra kolleger i
Uppsala som engagerat sig intensivt för den pedagogiska meriteringen.
Krav på högskolepedagogisk utbildning fördes in i högskoleförordningen fr.o.m.
2003-01-01, dock utan precisering av omfattningen, och med stora möjligheter till
undantag. Vi blev först besvikna över de svaga formuleringarna, men har sedan insett
vilken positiv effekt de fått. Just genom otydligheten blev alla högskolor tvungna att
förhålla sig till frågan om omfattningen, och den kom därmed att hamna på agendan.
Genom att det fanns goda exempel på utbildningar omfattande tio veckor eller mer, och
genom att högskolorna allt mer kommit att konkurrera med varandra, så var det upplagt
för konsensus om tio veckor när och SUHF senare (efter 2003) var berett till beslut.
Särskilda medel
I olika skeden har politikerna satsat särskilda medel på pedagogisk utveckling och
kompetensutveckling, och det har nästan alltid bidragit till expansionen. Däremellan har
det varit perioder med enbart lokal finansiering, vilket ibland lett till viss tillbakagång,
men faktiskt oftare konsolidering eller t.o.m. fortsatt expansion.
Vi har arbetat med särskilda projektmedel
- inom PU-enheten på 70-talet, då det bedrevs en mängd utvecklingsprojekt och
lärarfortbildningsinsatser med medel från UKÄ
- i vårt stora utvecklingsprojekt på 80-talet, med medel från
Forskningsrådsnämnden (FRN)
- inom LU:s Core Curriculum-program i slutet av 80-talet, med medel från
Crafoordska Stiftelsen
- med s.k. RALS-medel för kompetensutveckling i början av 90-talet
- med de särskilda medlen för kvalitetshöjande åtgärder 1992–1995
- med särskilda medel för högskolepedagogisk utbildning och LU:s pilotprojekt
efter Franssonska utredningen.
När det finns särskilda projektmedel, ställs naturligen krav på planer och rapportering,
och verksamheten hamnar därmed på agendan och blir mer synlig än annars. Ibland har
också rapporter blivit direkt användbara i den högskolepedagogiska utbildningen.
Vårt intryck är dock att det efterhand som lärarnas arbetssituation blivit allt mer pressad,
har blivit allt svårare att locka till nya initiativ genom att utlysa särskilda projektmedel.
Externa och interna exempel
Alla som bidragit med goda exempel, kan ses som aktörer som bidragit till utvecklingen.
Vi har berört de goda exemplens betydelse för kulturförändringen i föregående
kapitel. Vi har också valt att särskilt lyfta fram några värdefulla kontakter på nationellt
och internationellt plan i kapitel 12, 14 och 15.
75