Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Studievägledare
Eftersom mitt grundläggande intresse alltid har varit människor och deras villkor, deras
tankar och känslor, deras val i livet, lockades jag av den nyinrättade heltidstjänsten som
studievägledare vid pedagogiska institutionen. Statsmakterna var bekymrade över den
dåliga genomströmningen vid de filosofiska fakulteterna. En åtgärd man vidtog var att
införa nya tjänstekategorier inom universiteten. Redan tidigt under 1960-talet inrättades
lektorstjänster som då skulle användas endast för undervisning. Innehavaren skulle inte
splittra sin tid mellan forskning och undervisning. Detta var ett första steg mot en
professionalisering av läraryrket inom universiteten. Samtidigt visade det sig senare
vara olyckligt att så drastiskt skilja mellan grundutbildning och forskning. Andra
tjänster som inrättades var utbildningsledare, placerade inom administrationen med en
överblick över respektive fakultet, och studievägledare, både centralt inom universitetet
och vid enskilda institutioner. Dessa utlystes 1969 och jag sökte studievägledartjänsten
vid pedagogiska institutionen.
Kravet på innehavaren av tjänst som studievägledare vid institution var tre betyg i
institutionens ämne, vilket motsvarade tre terminers heltidsstudier – om man genomförde
dem i avsedd takt, vilket var sällsynt. Den mycket detaljerade instruktion som
medföljde, sannolikt från UKÄ, krävde ganska snart en anpassning till verkligheten. Jag
lärde mig då skillnaden mellan retoriska dokument och den konkreta, praktiska verksamheten
– något jag haft stor nytta av under hela mitt yrkesverksamma liv. Bland annat
minns jag att det stod i instruktionen ”studievägledaren ska noga följa varje student
inom grundutbildningen under en följd av år.” Vid pedagogiska institutionen hade vi
vid det laget – om jag minns rätt – 1200 studenter. De flesta av dem läste en termin som
utfyllnad i sin examen, sedan försvann de från institutionen. Att följa dem efter det hade
institutionen inget intresse av. Att noga följa de resterande var också en omöjlig uppgift.
En annan och mycket avgörande instruktion var att studievägledaren skulle ta sig an
dem som inte klarade proven och hjälpa till att ”anpassa studenterna till
utbildningssystemet.” Varje studievägledare skulle ha fastställda mottagningstider.
Nästan omedelbart blev köerna utanför studievägledarnas dörrar långa och
mottagningstiderna otillräckliga. Eftersom tjänsterna var alldeles nya i sitt slag, bildade
vi i Lund ett nätverk och bestämde tidigt att vi skulle frilägga onsdag eftermiddag till
överläggningar oss emellan för interna diskussioner och gemensamma riktlinjer. Vi fann
då snart, att vi inte främst kunde ha eller hade kompetens för någon form av kuratorsfunktion
med omsorg om studenternas hela livssituation. Vi fick däremot genom den
nära kontakten med mängder av studenter insikt om bristerna i det pedagogiska
systemet vid våra institutioner. Jag tror att vi ganska snart började diskutera i riktning
mot att en av studievägledarens främsta funktioner var pedagogisk. Han eller hon skulle
självklart tala med studenterna och förklara studiesystemet och stötta studenten.
Samtidigt följde en skyldighet att återkoppla sina iakttagelser till institutionen och
därmed försöka påverka och förändra utbildningen. Många frågade sig då: ”visst men
hur gör vi?”. Denna fråga blev senare utgångspunkten för de kurser för studievägledare
som jag och Eva Åkesson några år senare var kursledare för.
Pedagogisk konsult
1969 hade också inrättats ”pedagogiska service-enheter” - PU-enheterna med s.k. pedagogiska
konsulttjänster. (Vi skriver mer om PU-enheterna i kapitel 4) Karl-Axel
13