Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Att ägandeskapet är väsentligt i förändringsarbete är en klassisk sanning inom
organisationsteori. Det räckte dock inte långt med ett formellt delegerat ansvar, och
fakultetsrepresentanter i vår ledningsgrupp, så som vi hade det under hela 80-talet.
Medicinarna inrättade visserligen redan i början på 80-talet sin enhet för medicinsk
pedagogik, och några andra fakulteter bedrev sporadiskt under 80-talet egna verksamheter,
men det var först när vi efter vårt stora projekt i slutet av 80-talet lade förslag om
att den grundläggande pedagogiska utbildningen för lärarna skulle bedrivas per fakultet/
område, och det därtill kom särskilda medel som underlättade detta, som verksamheten
riktigt tog fart. Och ännu större blev engagemanget, när UPC bildades 1995 som en ren
serviceorganisation till områdena.
Viktigt för ägandeskapet var att områdena efterhand utsåg egna aktörer, som fick ansvaret
att tillsammans med oss utforma och bedriva den högskolepedagogiska utbildningen
och andra satsningar inom respektive område. Därmed säkrade man att innehållet och
kursstrukturen skulle vara väl anpassade till förutsättningarna inom det egna området.
Vi gjorde fortfarande mycket av gemensamma kurser också, och andra gemensamma
verksamheter av olika slag, dels för att det var rationellt att samordna inom LU, dels för
att värna om inspirationsmöjligheterna i mötena mellan olika kulturer. Från 90-talet
skedde detta dock tydligare på ”beställning” av områdena.
Testkurs-strategin
En strategi som prövats med framgång inom några områden har varit att starta med en
”testkurs”. Till en sådan inbjöds institutionerna att skicka en representant – studierektor
eller motsvarande – med uppdrag att testa några tänkbara kursinslag och medverka i
urvalet av kursinnehåll och utformningen av områdets kommande utbildningsprogram.
Omfattningen av testkursen var ca tre dagar. Det räckte för att deltagarna skulle bli
entusiastiska och känna att det kommande utbildningsprogrammet verkligen var deras
eget. Efter en sådan testkurs var det inte några problem att få deltagare till de följande
kurserna. Vi vann också att många kursdeltagare möttes av positivt intresse och stöd
från sin studierektor, när de ”kom hem” med sina nya idéer.
Strategin med mentorer
Samhällsvetenskapliga fakulteten valde en annan strategi. Fakultetens allmänna
beslutsordning var starkt decentraliserad till institutionerna, varför man inte ville börja
med en gemensam pedagogisk grundkurs. Efter förfrågan till samtliga institutioner beslöt
man i stället att, i samverkan med PUS, arrangera kurser för mentorer. Dessa utsågs
av respektive institution med uppdrag att efter genomgången kurs stå till förfogande för
nyanställda lärare som handledare. Uppdraget skulle vara skilt från studierektorns mer
formella uppdrag. Senare övergick man till fakultetsgemensamma ”Lärarkurser”, motsvarande
dem som gavs vid andra områden.
Del av kvalitetssäkringsarbetet
När kvalitetssäkringsprocesserna kom igång på 90-talet, måste områdena redovisa
självvärderingar, inklusive styrkor och svagheter och åtgärder för kvalitetsutveckling.
Flera av områdena valde då att med stolthet lyfta fram den högskolepedagogiska utbildningen.
Den befästes därmed, och trots att anslagen mot slutet av 90-talet ytterligare
67