Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Här fanns en väl utvecklad praktikgemenskap, mycket stödjande – och också konserverande.
Genom bl.a. diskussioner vid sådana möten och vid rättningssammanträden efter
tentor utvecklades och överfördes en gedigen ämnesdidaktisk ”vetskap”, långt innan
man började göra vetenskap av sådant. Det har gett mig en genuin respekt för den
ämnesdidaktiska vetskap som sannolikt finns vid alla andra institutioner som har en
någorlunda lång historia.
Detta var en tid av massutbildning med mer än 600 nybörjare i matematik på höstterminerna,
och vi föreläste i tre parallella grupper. Detta uppfattades dock mer som ett
logistiskt än ett pedagogiskt problem.
Från amanuenstjänsten gick jag vidare till assistenttjänst och tjänst som biträdande lärare,
med alla de traditionella uppgifterna: seminarieövningar, föreläsningar, göra tentauppgifter
och rätta tentor. Det blev också utrymme för utvecklingsarbete, inte minst
efter att jag 1969 valde att gå över till att arbeta som studievägledare vid institutionen.
Utbildningsteknologin
60-talet var utbildningsteknologins era. På vår institution märktes det bl a genom att vi
genomförde ett ambitiöst målbeskrivningsprojekt. Målen formulerades i termer av
studenternas beteende enligt Blooms taxonomi och med preciserade kravnivåer, och
med en bank av examinationsuppgifter för ytterligare precision. Det vi gjorde då var
nog väl så avancerat som dagens målbeskrivningar i form av ”learning outcomes”. Men,
det fanns inga mål för generella färdigheter, så i det avseendet har utvecklingen gått
framåt.
Inom utbildningsteknologin lades också stor vikt vid läromedel, och jag medverkade i
några projekt tillsammans med kolleger vid institutionen. Ett var en videofilmning av
ett simulerat rättningssammanträde, där lärarna diskuterade bedömning av tentasvar
med en tiogradig skala. Syftet var att tydliggöra kriterierna för bedömning för studenterna.
Jag var initiativtagare och manusförfattare m.m., och vi fick hjälp av AVcentralen
(ett serviceorgan gemensamt för universitetet och Lunds skolor). Antagligen
hade jag som studievägledare förstått studenternas osäkerhet och behov av större tydlighet.
Filmen blev gjord och visad – och utfallet i stort sett misslyckat. Jag kan i efterhand
se min förmedlingspedagogiska aningslöshet.
De andra läromedelsprojekten var produktion av ”självinstruerande” studiematerial till
läroböcker i matematik. För min del blev det fyra böcker tillsammans med Göran
Wanby, utgivna på Studentlitteratur, och smått inkomstbringande in på 90-talet. De var
mycket tidstypiska – med raffinerade studieanvisningar, rutor, pilar, exempel, förtydligande
och förklarande anmärkningar, diagnostiska test – allt för att ”underlätta
förståelsen och inlärandet av nya begrepp”. När jag ser på dem nu, slås jag av den
ämnesdidaktiska medvetenheten. Det fanns nog knappast någon missuppfattning eller
svårighet, som vi inte hade förutsett. Men ledde alla våra anvisningar till djupinriktat
lärande?
I universitetspedagogiska kurser lanserades bl.a. den utbildningsteknologiska grundmodellen,
som fokuserar på sambanden mellan Individ – Mål – Process – Evaluering
med återkopplingsmekanismer och inom givna ramar. Jag deltog i en sådan kurs
15